Jag försöker intala mig själv att detta är rätt, och att jag gör de på rätt sätt.
Medans de andra försöker intala mig att tänka om... ännu en gång.
Hur ska detta dilemma sluta? Eller ska jag kanske instämma, och låta dem bestämma?
För allt är bara som ett enda stort dilemma, där jag ingenting kan bestämma.

Cause It feels like a big black hole in my soul, as want to scream, screm it out loud. Men detta känns bara som ett enda stort dilemma, där det egentligen bara är jag själv som kan bestämma, och dessutom erkänna. Men först måste jag försöka lösa detta dilemma, för ingen annan kan få mig att erkänna, erkänna något som jag själv inte har någon aning om.

Jag behöver tid, tid och frid... det är faktiskt det enda jag begär, för mitt hjärta känns som ett påladdat gevär. Nej ingenting, ingenting är sig längre likt.
Det enda jag försöker göra nu är att intala mig själv att detta är rätt, medans de andra försöker intala mig att tänka om... ännu en gång.

Antingen får jag liksom go with the flow, and never let you go.
Eller så får jag återvända, å allt jag är tvungen att försöka glömma, och kanske dagdrömma, men ingenting av det vill jag göra till verklighet, bara för all falskhet, dryghet, och feghet gör mig glödhet. För jag behöver tid, tid och frid... det är faktiskt det enda jag begär, för mitt hjärta känns som ett påladdat gevär.