Ett år går så fort



Drömmar om mer

Mer än vad som är gratis, ja mer


än vad som var tänkt



Efter tusen promenader genom den sömnlösa staden,

fylld av miljoner lampor som brinner likt svärmar av hundratals gnistor


Gata upp och gata ner

Alltid lika levande, alltid så vaken

Folket dansade över betongen och skrek sig hesa över bilarnas ständiga dån

Och jag längtade ständigt efter mer


Ingenting kunde fylla detta sista hål

Oj, hur många gånger pratade jag inte med Han där uppe om detta



Gnistrande solstrålar silades omsorgsfullt mellan trädgrenar

och regndroppar gled sakta längs den fula fönsterrutan


Men mina andetag var lika tomma som min blick


Och efter sjuttio sömnlösa nätter ville jag inte annat än att få se dig skratta

Bli skjuten rakt igenom själen av dina totalt livsfarliga ögon



Jag fångade upp vartenda av dina andetag

Gick aldrig mer än en meter bakom dig



Stirrade rakt in i din nacke, studerade hela ditt väsen

in i minsta detalj


De andra runt omkring, spatserande i den yttre dimman,

de spelade ingen roll

De kunde gott få flåsa och skratta

Deras existens spelade ingen roll


Nu var det bara du och jag



Och så kom december månad

staden tycktes sjunka ner i en mjuk madrass

av längtande själar, och tända ljuslyktor


Ett särskilt skimmer föll över livet

Det liksom glittrade i varje hörn

och luften blev varmare att andas in



Jag studsade fram mellan skavanker

En lek med blickar i brännheta rum

Ljuvliga dofter och ömma färger



Alltid hade jag dig i ögonvrån




Men du var så förbjuden





Såg alltid till att hamna på samma buss, såg alltid till att hamna vid samma bord

Engångspaketerad imma på mina läppar, sträva textiler under min hand

Jag blev en parasit, och utan din närhet skulle jag gå under

Men likväl,


var du så otroligt förbjuden





Dagarna var en ständig kamp, en kamp om rätt fokus

Jag karvade mig blodig genom mina slemmiga tankar

Grävde upp alla smaker och bilder i mitt sinne

Allt klistrade fast vid mina fingrar likt en deg


Fåfänga försök att täppa till mitt hjärtas suckande


Och du var ju ständigt där


Varje filmkväll blev en euforisk resa genom det allra innersta

Men efteråt, en sådan våldsam tortyr

Vadderade spikmattor, glödande madrasser



Och du lämnar landet.




Vad händer med mig? Känns som om jag har feber, känns som om det kliar över hela min kropp

Så jag river mig jättehårt

Och hela mitt rum skakar om natten

Jag fick gåshud på alla mina inre organ


Ville tro, ville hoppas

Men jag vågade inte



Till sist möttes våra vägar igen, och livet blev till socker och varma toner

Och jag ville tro



Mars månad kom och gick


Men hur nära du än var, var du alltid så otroligt långt borta

Och även då du satt tryckt tätt intill mig,

då jag kände din lena hud dras mot min arm

Dina varma andetag mot mitt ansikte


Var du så smärtsamt långt borta




Plötsligt inser jag att resan börjar närma sig sitt slut,

och något måste ske


Annars skulle jag aldrig förlåta mig själv



Alla kartor tycktes leda mot samma mål

Vi rann sakta ner i samma tratt

Somliga föll bort på vägen, andra förblev

Och om natten, i drömmens värld


leder den upplysta stigen mot ett mål endast



Nu känner hela jag att vi närmar oss något

Och staden håller andan



En kväll korsades till slut våra stigar

Och ingenting annat fanns just då,

ingenting behövde just då finnas



För då fanns du


Ja då fanns du verkligen


Och jag andas dig


jag känner dig


Och vi föds




Vi finns