Jakob Gunnarsson la en tidning på den blöta parkbänken, satte sig och vecklade ut turistkartan över London. Han reste mycket i de nordiska länderna men det här var första gången han var i England på tjänstens vägnar. De två dygnen här hade varit fulla av besök och första kvällen hade han varit för trött för att ge sig ut på något och andra kvällen blev han utbjuden på middag. Nu var det bara tre timmar kvar innan han måste ge sig av mot flygplatsen för hemresa och då måste han förbi hotellet och hämta ut bagaget först. Det var alltså inte mycket tid att turista på. Han hade fått glimtar av det flesta av Londons landmärken genom taxins vindruta på vägen mellan hotellet och mötena men nu kände han för att stanna till och verkligen se på något.
Han sökte upp sin position på kartan och kollade för säkerhets skull en extra gång på gatunamnet på huset mitt emot. Han satt i hörnet av Cormorant road och Magpie close. Att ge sig i kast med någon av de stora sevärdheterna var inte att tänka på med så lite tid till sitt förfogande. Det fick bli något mindre.
Inte långt från den punkt på kartan där han befann sig fanns ett par gula prickar med nummer. Han vände på kartan och kontrollerade. Nr. 148: Sir Andrew Willcox home. Ett hus med bevarade interiörer från tidigt 1800-tal. Bland annat takmålningar samt samlingar av handeldvapen och kritpipor. Det lät ju inte alltför upphetsande
Nr 153 däremot var S:t Berninis kyrka med John Lennons grav. Det hade han ingen aning om. Att gå på en kyrkogård var inte heller vad han hade tänkt sig men det var väldigt nära. Det kunde inte vara mer än drygt hundra meter bort och det var ju alltid något att berätta när man kom hem. Han vek ihop kartan och gav sig av mot sin utvalda sevärdhet.
I själva verket hade han setat med ryggen mot den terrass som bildade utkanten på kyrkogården. Den kröntes av en välklippt häck av grågrön oxbär. Han följde muren och kom fram till en blanksliten stentrappa som ledde in mot kyrkogården. Själva kyrkan var inte mycket mer än ett större kapell. De stora kraftiga ekarna runt om bidrog till att kyrkan såg så liten ut. Det var välskött och vilade en stilla frid under träden. Han förstod att han kommit upp på baksidan vilket förklarade att det var så öde. På knastrande grusgångar rundade han kyrkan och fick plötsligt syn på graven.
Omgiven av de dämpade höstfärgerna lyste John Lennons grav av de blommor som dagligen lades dit av besökare från när och fjärran. Ett lågt staket omgav graven och en handfull människor stod runt om. Han gick fram och la händerna på det kalla staketet. Han läste texten på stenen och tittade på alla blommor, kort och fotografier, mynt, fredsmärken och andra mer eller mindre personliga gåvor som folk kastat in. Inget såg ut att ha legat länge så han antog att graven städades ofta och att detta endast var dagens skörd av offergåvor.
Som alltid när han stod vid en grav förundrades han av hur svårt det var att tänka sig att någon verkligen låg därnere. Så långt bort och ändå så nära. Inte var det lättare att tänka sig Lennon. Mannen på bilderna i tv, tidningar och på skivomslag. I snart tjugosju år hade han legat här. Jakob kände sig lite gripen trots att han aldrig varit någon Beatlesfantast.
Han la märke till ett ungt par som stod snett bredvid honom. Tjejen i brun mockajacka grät stilla. Hennes kille som hade en tjock hemstickad ylletröja höll tröstande om henne men det syntes att också han var tårögd. Plötsligt höll tjejen fram sin mobiltelefon mot graven och ur den lilla högtalaren strömmade tonerna av Imagine. Det hela var egentligen för patetiskt. Men i samma stund kände han hur tårarna trängde upp även i hans ögon. Han försökte stoppa upp och hålla tillbaka men det var för sent. Ögonen svämmade över och tårarna började leta sig ned över kinderna. Han försökte dölja ansiktet med händerna med det var inte heller någon idé.
Det var många, många år sedan Jakob grät och han kunde inte förstå det själv. Att stå här mitt bland främmande människor och gråta. Men tårarna bara tilltog. Han kände hur ansiktet skrynklade sig och hörde hur konstigt han lät när han snörvlande drog efter luft. Ett kvidande läte kom ur strupen och han darrade i hela kroppen.
Men till sin förvåning insåg han att det var helt i sin ordning. Det var ingen som reagerade på att han stod här och grät. Det var helt accepterat. John Lennons grav var en av de få platser där man får gråta helt öppet utan att någon tycker att det är konstigt. Det var befriande och han släppte efter mer. Han försökte inte lägre att kontrollera och tvinga tillbaka gråten. Han slappnade av i kroppen och lät tårarna och snoret rinna.
Jakob grät och grät. Han sörjde inte Lennon. Han grät över annat, stora och små saker. Han grät över att livet måste ha ett slut. Han grät över sin egen ensamhet, över allt som inte var som det borde. Han grät över de vänner han förlorat och de som han aldrig hade haft. Han grät över sin katt som dött. Han grät över att han inte fått mer tid över att se London, över att maten i går kväll inte hade varit så god och han grät till slut också lite över att John Lennon var död.
Han stod kvar en lång stund efter att de sista tonerna av Imagine hade klingat ut och paret med mobiltelefonen hade gått därifrån. Nya människor hade kommit och någon hade slängt in en bukett vita nejlikor, en annan ett brev, men ingen hade tagit speciell notis om honom. Jakob mötte Lennons blick på ett av porträtten som låg innanför staketet och tyckte plötsligt att ögonen log just mot honom som en slags bekräftelse på att han hade sett och tagit emot Jakobs sorg.
Han huttrade till, lika mycket av sinnesrörelse som av den råa höstluften, och torkade av ansiktet så gott det gick med rockärmen. Han tog sin portfölj och gick iväg mot utgången på kyrkogården. Det skulle bli skönt att ta en promenad tillbaka till hotellet.