Det är hur vi människor ser på oss själva
jämfört med hur andra tycks se på oss.

Det är som när en vuxen kanske ser på
ett barn med sådana ögon att när barnet
inte verkar klara uppgiften 'med en gång'.

Den vuxne ofta tappar tålamodet och
'lägger sig i'.

Kanske har barnet varit med för många
gånger med en vuxen som tappar tålamodet.

Som barnet blir stressat av att inte kunna lösa
uppgiften under en minut eller två och då börjar
gråta för att påkalla 'hjälp' från vuxenvärlden?

Kanske är det stress vi lär barnen att känna
istället för tillfredställelse då knuten går upp
som av ett mirakel.

Kanske är det när vi vill förminska världen
som vi går miste om något på vägen.

Jag hoppas jag inte krånglat i som onödan
till dagen för dig nu.

Har jag det får du höra av dig så jag kan se
om det är en av dessa knutar vilken är till
för mig att lösa och lösa upp.

Jag har igår senast, diskuterat just ironi och sarkasm
med en väninna och hon vill mena på att ibland
är det svårt att skilja dem åt.

Men att ironi bör vara ett försök att
med skarpa vapen försöka förklara en situation
medan sarkasm är att göra saken personlig
för att få utlopp för fula känslor
och då börja håna den andra.

Båda dessa vapen tjänar sina användare.
Men eld kan ju också med eld bekämpas
så frågan är vad nyttan är med sådana strider
där man har en 'personlig agenda'
vilken blott kortsiktigt kan tjäna nyttjaren.