Jag har byggt en bur av glas att sova i om dagarna
när solen står högt över enslighetens vidder
och molnens mjuka former kväver mitt mod
förtär den tapperhet som bränner djupt inunder

kraftlös och blåslagen står jag här och nästan faller
från berget där min högfärd blev besegrad
jag glider mellan världens hala fingrar
och fångas upp strax innan solnedgången

så jag har byggt en bur av glas att vänta i
fjättrat mig vid marken som jag ännu rör vid
låter alla sinnen kapa banden sinsemellan

drömmer mig igenom mörkret med munnen full
av citronsurt självförakt och sprucken djärvhet

därför har jag byggt en bur av glas att skrika i
och när solen står högt över vredens vidder
raserar allt och jag står dränkt i jagets spillror