Och de två silade sin bekantskap mellan fingrarna. Hon lät den medvetet förgås till ljudet av klockan som påminde henne om att hon nog borde ta ut brödet ur ugnen innan det blev bränt. Och det gjorde hon. När han hade skrikit färdigt sade hon ingenting, gick monotont fram till spisen och tog ur formen, stängde av värmen, vände sig inte om mer. Lät det vara. Hon visste inte vilken tid det var eller om han fortfarande var kvar. Hon hoppades att hennes enda brus till svar förmådde att nå hans plats vart i rummet han nu befann sig. Hon satte sig ned på en stol och sopade ned några osynliga smulor från bordskanten som hon tyckte störde. Ljudet steg åter i mobilluren och hon höll den nära för att kunna urskilja de gråtblandade flämtningarna på andra sidan. Situationen berörde henne knappt och hon sa någonting i stil med; "Hejdå. Tyst. Ring inte mer" och sedan stängde hon av sin telefon. Drog ur alla sladdar ur alla kontakter förutom ur radion på hennes rum. Tiden var fortfarande ur hennes grepp och det gjorde ingenting. Samtalet mellan de två hade tecknat sig mer som en form utav envägskommunikation utan respons från hennes sida och den avstängda mobiltelefonen hon hade lämnat på köksbordet fick henne att känna lika lite som de tomma hoten, skriken och orden han hade hostat fram för att försöka dränka henne i.
Hejdå. Tyst. Ring inte mer.
Hon sökte kanaler och stannade på P2. Någon hade önskat en låt och de spelade 13 med Håkan Hellström. Hon tänkte ingenting. Var ingenting, och såg inte människor mer än som de talande köttklumparna de faktiskt var. Halva i hennes ögon. Så mycket ord överallt. Så mycket onödiga ord.
Håkans röst ersattes av någon bräcklig poplåt och rummet var inte hennes för en stund. Inte huden hon bar heller. Jag hatar Håkan.