Mary var sen. Stressat trummade hon på en smutsig ledstång medan hissen långsamt letade sig uppåt de 28 våningarna. Hissmusik i hus med fler än tio våningar borde klassas som en hälsofara, tänkte hon.
I samma ögonblick gled dörrarna äntligen upp. Hon var framme.

Mary svepte med blicken över restaurangen utan att hitta sin väninna. Men så. Längst bort i ena hörnet, vid ett av panoramafönstren såg hon Lisas ryggtavla. Hon satt vid ett stort bord med en kristallkrona hängandes över.
Mary skyndade bort.

”Lisa, baby, förlåt! Trafiken var olidlig idag. Jag har stressat som en idiot.”

Lisa vände sig hastigt om med ett leende på läpparna. I rörelsen råkade hon slå omkull sitt glas och den vita duken färgades röd av vinet.

”Oj! Hoppsan! Mary, darling! Det gjorde inget. Jag har försett mig under tiden”.

De kindpussades medan en kypare bytte duk.

”Det var så länge sen! Varför träffas vi så sällan?”, frågade Lisa och log.

”Jag vet inte, livet kanske?”, svarade Mary och hon log också. Med hela ansiktet, hela kroppen.

Kyparen kom tillbaka med två nya vinglas och en flaska Escapades, ett Shirazvin från Sydafrika.

En timme senare var flaskan nästan tom och över Stockholmshorisonten bredde kvällsmörkret ut sig. Här uppe kunde man se hela huvudstaden och molnfria dagar kunde man till och med skymta Uppsala. De var nästan ensamma i restaurangen, barnfamiljerna och de ryska turisterna hade gått.

”Men du. Det är något du inte berättar. Du lyser ju. Hela du. Du är ju lika vacker som en 25-åring. Berätta.”, bad Lisa.

Mary log igen, lite hemlighetsfullt. Så tog hon väninnans händer i sina.

”Jag ska lämna Oscar.”

Lisa såg chockad ut.

”Ska du lämna Oscar? Nu? Ni har ju varit gifta i...”

”Jag vet. Men. Jag har träffat en annan.” Nu blev hennes leende större igen.

”Oj! Mary, darling, jag vet nästan inte vad jag ska säga. Vi har känt varandra i evigheter, men du behärskar fortfarande konsten att överraska. Vem är han?”
Hon drack ut det sista av vinet, ett halvt glas, i ett svep.

”Han är yngre. Sju år närmare bestämt. Han heter Filip och han bor på Söder. Han är läkare.”

”Men Oscar då? Vad ska han säga? Och nu? Efter alla dessa år ni har haft tillsammans?”

”Oscar klarar sig. Filip gör mig lycklig. Och när jag tänker efter så var det väldigt många år sedan jag var lycklig senast.”
Hon kramade sin väninnas hand hårdare.

”Lisa, man lever bara en gång och jag tänker göra det nu. Innan det är för sent. Jag är ju ändå 82 år.”