16-åriga Linn, skuttar, hoppar fram genom det gröna lingonriset. Bara långa spindelben, och lika smala armarna, de svänger fram och åter. Hetsigt röda rosor på de brunbrända kinderna.
Ett barn lika mycket, som en ung kvinna. Hon passerar en blank skogssjö, som är kantad med höga furor, granar och hängbjörkar. Himlen är klarblå med ulliga små vita molntussar.

Tårna slår emot ett skrin i metall som sticker upp till hälften ur marken. Det svider och bultar i tån. Hon sätter sig på en stubbe och torkar med några blad bort blodet. Med baksidan av handen torkar hon tårarna, som rinner ner för hennes kind.

När hon suttit där en stund börjar nyfikenheten ta över smärtan i tån glöms bort snart av. Intensivt börjar hon gräva upp skrinet. Efter ett tag får hon upp skrinet och försöker få upp det. Det är rostigt i låset och nyckeln finns inte där. Linn tar kistan under armen och linkar hem.
I garaget finns lite verktyg kvar sen hennes farfar levde. Hon visste hur man gjorde för farfar var en gammal låssmed och visat henne hur man får upp ett lås.
Med mycket möda och svett får hon upp kistlocket. Det far upp med ett klonck och ut ramlar några gula gamla pappersark med den sorts av text man skrev början av 2000: de åren.

Linn sätter sig framför datatelefonen och knappar in ett meddelande till farmor att hon behöver hjälp med en text som farmors föräldrar säkert skrivit med.

Kära farmor vill du hjälpa mig att förstå ett par sidor skrivet på papper med den text din mor använde. Jag hittade det på stranden vid den gamla skogssjön ”Espen”.

Linn


Nästa dag kommer farmor över till Linn för att läsa den gamla texten. Hon omfamnar Linn och sätter sig ner på verandan bredvid Linn, som är mycket nyfiken och börjar läsa sakta för hon måste också översätta den uråldriga texten till den nya tidens text:


Våran kärlekshistoria.

Kunde det ha varit måndagen den 31 maj 2004. Det började på jobbet i Arboga mellan svetsarna. Minns inte noga. Men det var då jag kom till jobbet i Arboga, Jag gick skift då ständig kväll gjorde det i 1½ månad. Det var en stund vi jobbade ihop. Vi fick nog kontakt på en gång. Du var lätt att prata med. Låt oss hoppa fram i tiden var det augusti, som vi delades in i grupper om tre som skulle jobba ihop. Det var jag från Köping, du från Fagersta med finskt bakgrund (nordbo som du brukar säga) sen våran kära vän Franzés, som kom från
El salvador han kom att bli, som en bror för mig. Vi jobbade i sex månader och det var bra våran biokemi passade bra och vi hjälpte varandra i både gott och ont. Trodde nog det var vänskap. Vi alla tre kände för varandra. Jag visste ju att Jorma drack alkohol, kanske för mycket. Jag lyssnade inte på vad jag egentligen kände. Det var ju en annan man omkring mig, som la sina krokar. Jag svalde den kroken. Nästan i samma veva skulle våra grupper brytas upp och du hamnade i en annan grupp. Såg hur ledsen du såg ut och det var jag också, saknade dej. Mycket ofta var du där hos mig och jobbade vid min sida. Det glade mig.
Du var en inhoppare som det hette.

Det var en annan av våra arbetskompisar, som sa att: Han den där finnen, är ju upp över öronen kär i dig.
Ne, sa jag det tror jag inte, vi är bara vänner. Fast vi hade delat telefonnummer. Och det hände vi ringde och kunde prata långa stunder om ditt och datt.

December kom, vi fick veta att ni skulle sluta hos oss, och åka till Fagersta. Dina ögon sa,- att du var ledsen.
Jag visste plötsligt inte hur jag skulle göra, något måste jag göra. Men vad?





En gång stod du och rökte där ute. Inget kunde hindra mig att gå ut till dig. Det var kyligt i luften och det snöade lätt, på ditt mörka hår, lite fastnade i munstachen, på axlarna fastnade små vita snöflingor.
Där vi stod fans det också snö på marken.
Jag grät nästan av rörelse, när jag sa: - du jag känner för dej. Det var, som det var en annans röst lite avlägset ifrån.
Du sa, - jag är inte lätt att umgås med.
Okej, sa jag vände och gick in.
Det märkligaste var ju att jag var förälskad, i Pelle, som jag nästan bodde ihop med eller hur var det egentligen?


Tiden var inne med julbordet. Det var placerat i en fin krog mitt inne i stan. Jag kom ut mätt och belåten.
Där stod du, åter igen snöa det på oss. Du var snygg i din skjorta, tjock tröja och svarta skinnbyxor.
Drog efter andan, vi kramade om varandra. Vi skulle ju skiljas för obestämd tid.

Jag och Pelle min tilltänkta sambo, gick där ifrån det var lön och julhandel.

Det stod inte riktigt till mellan oss, fast vi var nyförälskade, var vårat förhållande inte bra.
Jag var hemma i min lägenhet och packade. Var det en liten röst inom mig, som sa: - Nej gör inte det flytta inte ihop med Pelle, något stämmer inte?
Inte lyssnade jag, varken på den rösten eller andra, som varnade mig att inte flytta ihop med Pelle.


Julen och nyåret passerade, som i ett töcken av cigarettrök och idrott på tvn.
Vi flyttade ihop någon vecka innan han skulle åka till Thailand. Det kändes inte bra att han gjorde det. Det var mycket, som inte kändes bra, han trakasserade mig i hemma och på jobbet.



En dag när jag och min andra vän Franzés satt och jobbade, saknar Jorma väldigt mycket, sa jag
Jaså gör du? Sa han, med ögonspråket sa och du vet inte, varför?

Min sambo åkte iväg. Ja jag saknade honom men ändå tänkte jag mycket på dig Jorma.

Då berätta en tjejarbetskompis att det skulle bli en kurs och Fagerstagänget skulle komma till Arboga.
Jag blev så glad: Ne du skojar sa jag.
Nej det är sant. Hon visste hur det var mellan oss, redan när du var hos oss. Sen hade jag nog sagt att jag saknade dej.

Men det blev inte att ni kom. Tårar av djup besvikelse trängde ofrivilligt fram.
Den helgen var lång och trist, efter en halv flaska vin gav mig mod att ringa dig. Det blev följden att du ringde upp nästa gång. Det stora lövet ramlade från munnen orden var: att jag saknade dej.


Pelle kom hem från Thailand och den dagen skulle visa sig vara den sista dagen i vårt förhållande som var bra…
Sen gick allting bara utför för. De trakasserier han gjorde både hemma och på jobbet blev mer och mer.

Det blev outhärdligt var ledsen och deprimerad i flera månader och när våren kom såg jag inte blommorna slå ut, hörde inte fåglarna. Var på väg in i ”väggen”.
Ett under hände när min arbetsledare sa: - vill du följa med och jobba i Fagersta i sommar.
Ja, sa jag utan att blinka.

Egentligen hade jag tagit semester. Men den sköt jag upp. En helg råkade jag bli ensam. Passade på att ringa Jorma för att berätta att jag skulle börja jobba i Fagersta. Du blev glad det hörde jag.

När vi kom dit på studiebesök till Fagersta stod du där. En jättekram gav vi varandra det var underbart att stå med dina armar om mig.



Det var snart maj och vi började i Fagersta. Där jag var, var du och där du var, var jag. Vi vinkade och pratade ofta, som vi kunde, för vi hade ja ett arbete att sköta. Ibland bjöd du mig på kaffe vi satt nära vid bordet.
Det blev semester, du även hade det. Det blev tomt utan dej. Sista veckan i juli skulle jag ha semester och sen skulle vi jobba två veckor innan vi skulle tillbaks till Arboga. Tror det var tisdag då lönen skulle kom den 23 juli. Du kom och fyllde i att du skulle ha två dagar till i veckan som kom. Sen åkte du, ångrade att jag inte sa
– jag ville gå ut, och äta med dej på fredagen.

På den eftermiddagen blev vi inkallade till kontoret och då sa dom att vi skulle bara vara kvar en vecka till sen skulle vi tillbaks. Satt med händerna slappa i knäet. Tårarna steg i mina ögon jag reste mig utan ett ord och gick ut till omklädningsrummet (där du satte upp nummerlappar på skåpet då i somras). Ne… ne viskade jag och stod där i mörkret och grät. Vill inte skiljas från dej igen.

Gick ut och satte mig och började jobba med tårarna i ögonen. Då ringde du, som du kunde läsa mina tankar. Då sa jag kan vi inte äta ute på lunchen på torsdag. Jo det skulle vi göra.
Den morgonen ringde du i god tid och sa vi tar det på fredag då får vi också lön.
– okej sa jag mina ögon lyste nog.

Fredagen den 23 juli kom. Du kom in till mig på jobbet, du luktade gott du hade en sån fin skjorta lite uppknäppt där man såg dit hår på bröstet.

Mycket stolta gick vi ut tillsammans.
– ja, jag hade prata med avd. Chefen, hon visste om det, hon tyckte det bara var trevligt.
Vi var borta 1½ timme vi åt pyttepanna och pannkaka. Sen gick vi ut i solskenet och skojade om en svart långklänning som skulle passa dej. Du ringde din kompis Jan och jag pratade också med honom.
Sen när vi börja gå tog jag dej i armen för att gå armkrok ville vara nära. Då tog du min hand.
Vi åkte till en sjö, som heter Espen den låg stilla och spegelblank. Vi stod där vid strand allt andades stillhet och harmoni.
Vi kramades och vi pussades för första gången. Tiden ilar snabbt när det känns underbart i själen och i kroppen.
Vi åker tillbaks du för att hämta din kross och jag för att jobba. Innan du gick gav du mig en puss mitt på arbetsgolvet. Då sänkte sig en rosa slöja över mina ögon allt blev dimmigt.
Det blev en stor tomhet, när du gick. När skulle vi få träffas igen. Visste ju vad jag hade att göra tills vi skulle ses igen.

Semestern kom jag och min sambo åkte till Dalarna. Många eftermiddagar satt jag timtal på verandan och titta ut över Siljan och tänkte på dej.

När vi kom hem började jag söka lägenhet. Vi kom överrens att jag skulle bo kvar och min sambo tog en etta, några kvarter bort.

Samma dag, som han flyttade ut, drack jag öl för att fira och sen ringde till dej. Nästa dag kom du och din killkompis. Vi drack kaffe hos mig. Efter några timmar gick vi ut för att äta och titta på loppis. Vi gick hand i hand hela tiden.

Nästa träff mellan oss, blev när vi skulle åka till Lettland. Den torsdagen glömmer jag inte. När vi drack öl och dansade till ”Din stund på jorden” med Cornelius Vreeswijk och pussades och pussades och kramades om och om igen. Nästa dag skulle vi åka med båten till Lettland var det varvat med glädje och besvikelse, när din alkoholism började komma fram mer och mer.
Vi kom hem till dig. Där blev du mycket för full och jag lämnade dej där i köket, utslagen och borta. Inte trodde jag att alkoholen var stark att sära oss. Inte ville jag lämna dej där på en stol i ditt kök men for ändå hem och för gott trodde jag. Orkade inte med dej, när du blev packad. Älskade dej när du var nykter då var du den underbara man som jag lärt känna. Den andra sidan hade nu visat sig och den tyckte jag inte alls om.

På måndagen på jobbet var jag nere gick och hängde med huvudet, likaså på tisdagen då, sa våran vän Franzés:
– men gå nu och ring så där kan du inte gå.

Jag gick och ringde dej. Naturligtvis fick jag inte tag på dej på en gång. Men du ringde upp två gånger andra gången fick jag prata med dej och ett tungt ok ramlade från mina axlar.

Nästa träff igen på en fredagen blev väldigt fin du och jag framför tvn, det var lugnt och väldigt fint, våran kärlek blommade verkligen upp. Lördagen var jag tvungen att lämna min vän i Fagersta för att min stuga skulle fixas.




Du ringde på torsdags kvällen om hur fredagskvällen skulle bli. Du längtar efter mig, vad skönt det lät, jag gör ju det med dej också, en ny träff nästa fredag skulle det bli. Duschade, tvättade håret, bytte kläder, sminkade mig lite sen satte jag mig i bilen och åkte iväg mot Fagersta. Där jag åkte längs den slingrande vägen såg jag hur björkarna började skifta i sina färger. Sjöarna hade också fått en annan färg som det blir på hösten. I luften vilade en doft av ankommande höst, om jag bara anat hur den här dagen skulle sluta skulle jag nog ha vänt och åkt hem, men jag for mot mitt livsöde som en nattfjäril dras mot eldslågan. Det drog mig mot ödet.

”Skrivet av en som sökte tryggheten och…”



Men sa Linn varför var det inget slut farmor?
Vad hände sen då farmor?

Farmor ler och tittar på Linn, som snart är en vuxen kvinna.
Ja Linn vad som hände det får vi aldrig vet för jag har ju hört av min mor att den kvinnan går omkring runt sjön Espen och letar efter sin vän än idag.
Det slutade inte bra. Det var en fest senare på kvällen. När hon kom fram.
Dom använde alkohol det, som nu är förbjudet sen en tid tillbaks. För det ställde till mycket elände.

Det har berättas, att en annan man dök upp, och tja, det vet jag inte om det är sant, min lilla vän Linn, men i alla fall. Det slutade med att hon den där kvinnan, som inte fått ro var otrogen mott Jorma mitt framför hans ögon, dom trodde att han sov, och det slutade med att han plockade fram en kniv, svartsjukan rasade i honom och ilskan var, som en tornado, han skar henne på flera ställen, blodet fanns över allt. Konstigt han rörde aldrig den andre manen? Sen försvann han ut genom dörren, mycket tyst. För att aldrig mera komma igen. Kvinnan vaknade, reste sig, men sjönk ner på sängen igen, somnade om igen för att vakna på morgonen.
Med första orden till manen som låg kvar. Vad har vi gjort med våran vän Jorma?
Hon bosatte sig i en liten grå stuga vid sjön där det berättas att dom såg Jorma vandra innan han försvann in i skogen. Hon sörjde sig till döds, det tog flera årtionden, mycket bitter blev hon mot slutet, de skulle ha hittat henne i sin lilla stuga, intill sjön Espen. Där varandra hon än idag och letar efter sitt metallskrin där hon skrivit om sin kärlekshistoria med Jorma, som slutade illa för alkoholen konserverar hjärna och det blir error i den.
Tänk nu på det när du finner en vän att älska red ut era bekymmer innan det är försent, ta inte till någon drog alls det slutar bara illa.
Men farmor vem var hon som skrev om sin kärlek till Jorma?
Farmor tittar på Linn och ler men hon säger bara:

– ja det är en sägen inom släkten.

Linn tar skrinet lägger pappret i den stänger locket och går bort med det till sjön Espen där ett gammalt grått hus står. Går in i huset lägger skrinet under ett par lösa golvplank och går ut där ifrån, fort för hon tycker att någon tittar på henne från en mörk vrå i huset.

Utanför var det stilla och lugnt, Linn gick långsamt tillbaks till farmor som tog en vilostund, som alltid efter maten mitt på dagen. Snart var hennes föräldrar hemma och lilla syster också.
Dom skulle leka lite med den nya hologramdatan, för att se vem som van den här kvällen.
Men Linn förstod ändå inte vart den andre mannen och vart tog Jorma tog vägen och vem var hans kärlek som skrivit brevet från hösten 2005?


Skrivet av Astrid Lundström Lundborgsesplanden 6a, 73234 Arboga

astridlundstrom@hotmail.com