Som en cell är mitt rum. Fängslad i spåren i ärren som blivit av slagen, orden och tysthetens eko.
En annan värld, en annan tid. Fred i hjärtats innre, ljusets hopp och livets stjärnglans. Den glans som fanns i ögonblickets sekund i himmlens djup av fjärran skimmer.

Apati av modlöshet, tårar som rinner utan slut. Salta, tysta, vackra, fula, arga och sorgsna tårar.
Modet som svikit och känslan som förträngs för den inte är tillåten att kännas.
Men känslorna som påstrår sig få kännas vart ska jag göra av dessa när det blir krig, kaos och förvirring? Förvirringen som skapar mitt tomrum, mitt nät av förtryck och bortvaldhet.

Avslutens tomhet och eko, jag öppnar dörren tillåter dig att lyssna. Men du som inte kan lyssna skapar ett ännu djupare sår och lämnar mig ännu mer ensam. Jag kände tillit men föll.
Känner knytnävslaget i magen, det som slår så hårt att jag tappar andan. Jag får ingen luft. Ångestens molande smärta stormar med full kraft och lämnar mig inte. Kastar mig ut på öppet hav, djupt bortom strandes horisont och trycker sedan ner mig under ytan för att med säkerhet visa vem som bestämmer och vart jag hör hemma.