Mina posttrauman sitter i bröstet och dunkar, jag mår för jävligt

men annars är det bra... en märklig blandning av oro och frid.

Var på psykakuten igår, men de bara skickade hem mej med

sömntabletter, och alla avdelningarna var fullbelagda, och jag

tänker: om de fått in nåt verkligt psykbryt, var skulle göra med

henne/honom?? Vad är det för samhälle vi lever i där psykena

är underdimensionerade?? Reinfeldt, Hägglund, hallå... Den Svenska

Modellen, den funkar inte...

Och jag har sovit med lillkissan hela dagen, hennes frid och glädje

smittar av sej... men jag tog en lugnande atarax förut, för det är

halvkris; drömmer skitjobbiga drömmar... överjävliga... drömde

om en Hasse och Tage-revy, till och med den var psykiskt

påfrestande... jag vaknar övertrött, med ångest i kroppen...

har inga cigaretter... vet inte om jag fömår cykla upp till affären...

Fick några fina mail och kommentarer här idag... tack! Ni är LJUS

i mitt torftiga jobbiga liv! Syrran har kontaktat socialen, för jag orkar

inte ta hand om mitt hem, mitt kök är snuskigt... men jag önskar att

mina vänner och familj kunde se bortom mina problem; jag har så mycket

att GE! Jag känner mej uråldrig och vis, proppfull med kärlek, empati

och förståelse...

Jag önskar att jag kunde sätta ord på orsakerna till min oro och ångest...

rugga upp den här svarta klumpen i bröstet, upplösa den med kärlek...

andas Guds Ande... Han/hon är min läkare, inte psykdoktorn, (som

visserligen var bra), jag behöver ett mirakel igen... för att bryta

förbannelsen, jaga bort mina dämoner, så att jag kan lysa klart med

mitt ljus igen... Vad vi desperat behöver i våran tid är positiva MOTBILDER;

sätta kärlekens mirakel tvärt emot ondskans illusioner för att lösa upp

mörkret, vinna tillbaka friden och glädjen, och de enda motbilder jag kan

komma med är mina nattliga drömmar, i vissa fridlysta drömmar där

Det Heliga råder... och jag är fri och glad och inspirerad, älskad och älskande

Sen har jag min Musa... som talar om vad jag ska skriva

Är det The Summertime Blues jag känner av? Både min egen och andras,

folks ovana och obehag med de tomma vita fälten i sina semesterliv?



Det är söndag och jag känner av mina psykotiska tendenser, oro i magen,

söker efter Gud och Jesus och Den Heliga Anden inom mej... vill inte ner

till psyket igen, även fast mina kriser för det mesta har vänt under mina

vistelser där; samtal med goda skötare, läkare och sjuksköterskor... och

med medpatienter som vet vad psykisk och själslig kris handlar om

Jag har slutat med alkohol nu efter en fylla i fredags som ändade på psyket

igår... fixar inte psykiskt eller fysiskt att dricka längre... och behöver komma

igång med att motionera dagligen, komma ut i naturen, ur lägenheten,

bort från hyreskasernerna... Sen är det dags att ge ut en bok, men det blir

ett digert jobb att gå igenom mina arkiv, med alla dubletter och tripplar av

texter... men det ska väl gå

Ska ta en cykeltur upp till affären, och du som har läst detta, jag önskar dej

en skön och inspirerad kväll, kram Johan