Slentrian- och rutinmässigt klarar vi av det som måste klaras av. Och kanske är det enklast så. Som maskiner i en fabrik. För mycket emotionellt engagemang komplicerar bara det hela.

Är det kanhända så att man eftersträvar det strukturerade i så hög grad att man mer eller mindre eftersträvar att bli just en maskin?

Strukturerna blir en skyddsmekanism med vars hjälp man försöker hålla det inre kaoset i schack.

Att bli stadgad och vara det stadgeenligt ger stadga.

Åren går med sina fasta hållpunkter, årligt återkommande: födelsedagar, nyårsaftnar, bröllopsdagar... Det ceremoniella, rituella och traditionella. Årstiderna avlöser varandra. År efter år. Jag klagar inte. Tvärtom. Får jag bara avstå från sådant som jul, midsommar och påsk så är jag glad. Detsamma gäller halloween och alla hjärtans dag. Självfallet får jag det. Vem skulle kunna hindra mig? Ingen har lyckats hittills. Ingen kommer heller att lyckas. Så mycket maskin är jag nämligen inte att jag inte har en egen vilja och en personlig, individuell integritet. Den ser jag som okränkbar. Andra ser den som otänkbar. Det är deras problem. Lite "nihilist" tillåter jag mig faktiskt att vara mitt i kollektivnojan. Har det med arv och miljö att göra? Ja, kanske. Uppväxt, bakgrund med mera, etcetera. Man ska ju inte kasta ut DET barnet med dopvattnet! Jesus var och är ingen konformist.

Så arbetar vi oss metodiskt framåt. Systematiskt. Som termiter. Eller flistuggar. Tids- och kulturkonsumenter i en krympande och dödsmärkt värld, för länge sedan oryggligt dömd till undergång.

Ett liv utan disciplin och fasta punkter skulle vara ett gungly, ett sammelsurium. Till och med ett kalejdoskop är strukturerat. Annars skulle inte skönheten i mönstret framträda. Inget mönster alls skulle framträda. Bara ett kaos. Ett gytter eller myller. Även i en myrstack finns en viss ordning. Trots att den vid första anblicken ser ut som ett virrvarr. Skenet kan bedra. Gör det ofta. Myrsamhället skulle gå under utan ordning.

Preussisk kadaverdisciplin? Det kan ju skapa obehagliga associationer till Tredje Riket. Nog måste det väl ändå finnas en gyllene medelväg mellan denna avart och stökighet och oordning. Jag tror på en sådan medelväg. Det finns två diken. Mellan dikena går vägen. Vandra på den! Endast en viss liten kråka slinker hit och dit och sedan ner i diket. Den är väl knappast någon bra förebild?

Vi är inga robotar. Inga dockor. Människor och kött och blod är vi förvisso. Inte bara kött och blod - själ och ande också. Icke att förglömma. Men mitt i allt detta pulserande, bultande, porlande noterar jag hos mig själv en strävan efter det maskinella, industriella, ordnade, strukturerade. Måste inte en flod dämmas upp för att inte skapa förödelse? Givetvis! Naturkrafterna måste tyglas. I den mån det är möjligt. Vulkanerna kan man inte täppa till. Jordbävningar kan man förmodligen inte förhindra. Men älvar kan man reglera. Vattenflöden kan fås att dansa efter vår pipa.

I själva monotonin, det vardagliga upprepandet, finns, tycker jag, en form av trygghet. En välbehaglig igenkänningsfaktor. Man känner sig hemma i de dagliga rutinerna. Flexibilitet i all ära, men jag är väldigt mycket en vanevarelse. Förmodligen i mycket högre grad än min hustru.

Ergo: slentrian- och rutinmässigt klarar vi av det som måste klaras av. Going through the motions istället för the emotions? Kanske ibland. Men, som sagt...

?

LARZ GUSTAFSSON 21/1 2012