Hör hur vattnet rosslar
se hur det mot marken forsar.
Bortom dån från älvavatten
en annan värld finnas, dunkel som natten.
Bara lyssna…
hör du tonerna?

"Hej där, låt mig bjuda upp till dans.
Ta min hand så för vi på vattnet en vals,
som får vågorna att stå."

Nog hör du musiken,
se du lyssnar likt en sniken.
Du dig allt närmre vattnet dansar,
i en härligt spontan dans du valsar.
Trollförd av melodin,
vem kunde väl tro, att du,
i dans med älvens toner, dina dagar skulle sluta?

"Plask, hjälp!"
"Plask, haha nu är du min!"

Djupt in i skog,
denna dag bär bog.
Titta barn, vilken fin vit häst
som där står.
Att rida den ypperligt går.

"Kom rid mig, ni får alla plats på min rygg.
Var ej oroliga, ni kommer inte trilla av."

Hästen är grann och stark,
ryggen den växer ju fler som upp på honom klättrar.
Barnen han hugnar,
men lillen orolig är – vill inte trilla av.
Hingsten barnen lugnar, säkert på hans rygg de sitter
under deras ritter.
Fort det gå, för hästen är snabb som få.

"Plask, hjälp!"
"Plask, haha nu är ni mina!"

På farstutrappen pigan sitter,
potatis och morot river.
Då får hon på sin fästman syn
och upp som en sol hon skiner.

"Hej, min kära, kom med mig till ladan dära."
"Nej, min kära, jag har än många uppgifter kvar hära."
"Vad betyder några uppgifter när du med mig kan vara?"

Pigan sig låter övertalas.
Går med fästmannen till ladan där,
håller honom kär
medan hon med honom älskog idkar.
Efteråt han henne ej blidkar
hans sanna ansikte sig visar.
Pigan, därifrån springer.

"Haha, du trodde jag var fästmannen din?
Tack för nöjet i halmen,
du som inte längre mö är."

En spelman på logdansen stå.
Han är nervös, men skicklig som få.
Men när han spelar de toner som mäster honom lärt,
han alla i dans sätter.
Dansen fortare gå, ingen stanna dansen må.
Spelman själv först i tåget gå, spelandes,
oförmögen att sluta,
om ej någon med järn hans strängar kapar.

"Plask, hjälp!
Plask, haha nu är ni mina!"

Hör hur vattnet forsar
se hur det mot marken slår.
Bortom dån från älvavatten
en annan värld finnas.

"Men kom du också,
i mitt rike är alla välkomna.
Under vattnet vi alla i frid lever,
ty ingen andas."

På en sten han sitter,
naken som Näcken,
en sorgsen melodi han spelar,
och undrar varför han ingen frälsning kan få,
när så många andra som i älven gått tydligen har fått.