Han hade stannat till vid blomsteraffären på vägen.
Säkert skulle någon tycka att han var lite larvig, att han överdrev saker och ting, men han ville inte bryta vanan, deras tradition.
Han mindes så väl den första gången han stått på perrongen och väntat på det tåg som skulle föra himmelriket till byn. Som skulle föra Henne hem till Honom, De som var skapade för Varann. Han och Hon i evighet. Hans röda ros hade blivit alltmer skamfilad och ledsen vartefter minuterna gick, slokat alltmer med de få bladen och när tåget äntligen hade anlänt, försenat med nästan trekvart, hade den långa rosen också varit stukad och sett allmänt trist ut i vasen. Hon hade sagt honom att det inte gjorde något, hade skurit den kort i ett glas.
Hon sade att det var det mest romantiska hon varit med om, inte kunde han rå för att hans grova smedsfingrar var ovana med så sköra ting. Han hade blivit rörd, rörd och rädd.
Skulle hans grova händer kunna vara varsam med henne, hans hjärtas ros, hans egen ängel?
Men aldrig hade hon klagat och han var själv förvånad över hur hans stora labbar kunde vara så försiktiga ibland, hur han kunde smeka hennes kind, dra med fingrarna genom det tjocka, bruna håret. Lycka och tårar, tårar och lycka. Trots sin storlek var han som ett barn ibland, kunde gråta av glädje när han tänkte på henne.
Folk i byn som inte förstod sig på kunde ibland tala illa om henne bakom hans rygg, de sade att hon gjorde honom illa, lekte med honom ”och jag har minsann sett honom stå och gråta vid städet”. Han visste det, han hade hört något av det ibland. Ingen vågade säga det till honom, det var han för stor och skrämmande för. Han var visserligen from som ett lamm och när han var med henne framstod han mest som en vänlig jätte, men alla förstod vad som kunde hända om han någon gång skulle bli arg, om han någonsin skulle bli trängd.

Hennes familj gillade det inte, de tyckte inte han dög. Ingen utbildning hade han, knappt läskunnig ju, kunde bara slå på ett stycke metall hela dagen och vart skulle det leda?
Skulle han kunna försörja henne på det? Nu när snart när ingen köpte smidda saker längre, när järnaffären kunde konkurrera med hans spikar, beslag och flöjlar. Nuförtiden var det bara hästskorna han fortfarande var ensam om, och det var inte så bara egentligen, bygden hade många arbetshästar kvar på gårdarna. De drog fortfarande vagnar och kärror och släpade timmer i skogen på vintern. Han gnetade på och sparde sina slantar, drömde, planerade.
Han köpte gården av far sin, en liten gård, knappast värdig henne, men hon sade aldrig något illa om den, verkade glad och nöjd med det som bjöds. Han tog mod till sig och friade.

Den hösten hade hon rest ifrån byn, gården och honom. För att läsa, hette det.
Han teg stilla och väntade, hon skulle nog komma tillbaka. Han hade för länge sedan förstått hur det skulle kännas när hon lämnade honom för gott, han kände det varje gång hon reste, som om världen tappade ljuset, som om fötterna blev tyngre. Som om allt blev grått.
Han visade det aldrig, han ville inte att hon skulle stanna för samvetets skull, bara om hon själv ville. Han visste hur det var med såna rara fåglar, höll man dom för hårt kunde dom krossas, kvävas eller bara vilja fly ifrån det som höll dom kvar.
Hon kom hem till jul och påsk, det krävde hennes familj av henne. Hon skrev till honom då och hann mötte på stationen. Där stod hennes far i sin dubbelknäppta och väntade, trummade med handskarna mot byxbenen, ett tjugotal meter bort. Där stod han, en grov man med lite för korta ben, i sin finaste skjorta, den utan kragen som han bara hade på högtidliga dagar. Träskorna var utbytta mot kyrkskorna, dom som klämde och fick honom att få blåsor .
Rosen i hand, varje gång, en ensam ros, lång och röd, alltid.