Sprängkåt
och försöker desperat,
som en hund,
att bli av med skiten
genom att fota
vilken jävla natur som helst;

Det här är en trasig känsla
som konsten ska laga.

Låter jag bara bli
att tänka
kan jag i en minut till tro
att min fumlande, Bergmanska intensitet
handlar om fotografi
och estetik.
Barrskogens estetik.
Väljer jag ett sidospår
kan jag raljera om kanalisering av inspiration.
Köttslig inspiration.
Från kuken.

Med en torr trasa i munnen
tystar jag de korta ögonblick
av insikten
att jag letar tuttar på varenda klippblock
och höfter på varje träd,
och just innan de blir nedtystade
gapar jag
över att tallstammen gav mig
samma djupa blick tillbaka.

Det här är en sjuk situation
som konsten får gestalta.
En trasig känsla
som får dövas av fantasin.
Det här är djuriskt och lämpligt.
Det är brist
och jag brister i lovsång för alla attraktionens krafter
som konsten aldrig kan behaga;
nej knappt jag själv.

Om det blir ett album
(ett riktigt album: utskrivna foton)
vill jag ta de översta fem
att torka bort sperman
från en mage.
Vi nytömda ska skratta
med helade hjärtan,
men hela anektoden får hon vänta på
(förtjäna).
De kladdiga, älskade fem korten
kommer att ligga synliga
i min papperskorg.
Jag tar fram kameran.