Det där avståndet, det kändes vansinnigt att det ens fanns där. Emellan oss. Det lilla avståndet mellan panna och panna som tillät mållösheten cirkulera fram och tillbaka mellan ryckande mungipor.


Jag minns allt du aldrig sagt.


Du signerar mig, lämnar dina initialer på min bröstkorg
och

ler.

Fast jag vet egentligen inte, du ligger för nära, jag kan inte urskilja om din panna skapar kärleksrynkor eller om den tar farväl en gång för alla.

Du försvann i alla fall.
Men jag är van,
van vid att du tappar orden, låter luftrummet mellan oss maniskt pulsera och att du svarar med ord som inte alls känns så eftertraktade.

Det kändes vansinnigt att den ens fanns där. Emellan oss: oförmågan att formulera de dundrande känslor och ord som gömt sig bakom reglade, ryckande mungipor
i tre
års
tid.