Möte i bålens centrum - det stramar inte det minsta, ser bara perfekt och noga, noga uträknat ut.
Skräddarsytt för att bli lagom lockande.

Du rullar eget utan filter och jag tänker att sådant där tar död på folk. Men det gör väl i och för sig mina blå camel också. Bara långsammare.

5 m/sek och vågorna ska inte bli över en halvmeter, det lovar han, men jag känner väl för fan själv hur det gungar. Hur det gungar och får mig totalt ur balans. Mitt på havet hittar smsen en lucka i östersjöns oåtkomlighet, drämmer ner i inkorgens botten med dunder och brak.
Och jag vet inte vad jag ska svara. För ja, det känns overkligt. Det känns overkligt att imorgon vaknar jag i Stállus skugga, imorgon ser vi inte på varandra med dimmiga ögon och imorgon kommer Kajsa ännu en gång sjunga att
It takes a fool to remain sane.
Fast utan mig.

Jag hörde en gång en vän beställa en taxi till helvetet, och jag önskade att vi kunnat göra samma sak i Nynäshamn.
För jag ville verkligen inte.
Och jag önskar den hade tagit oss dit vi velat, över havet, över muren (i den maximala hastigheten, såklart)
Att vi hade fått sett er dansa bakom solglasögon klockan halv tre på morgonen,
fått höra era vrål från busstationen när vi vunnit eurovision song contest och när vi stampat på alla som försökt trampa ner oss, och att jag...
Fan, att jag bara följt ert råd:
"Do, Do, Do! What you wanna do, Don´t think twice,
do what you have to do"