Alla andetag, alla sena kvällar, då jag slingrade mig igenom ditt hår,

Där din röst viskade mitt namn,

Varje natt och varje mörker var fyllt med trygghet och nu lämnar jag dig,

Din doft, dina ögon blir minnen,

Nu när vi är långt borta, över hav och land, där tankar och en kvällssol är allt vi har kvar,

Då faller jag djupt i blått och drömmer mig bort.




I dagar där jag inte kunde fånga mig själv från att falla, där min kropp ropade efter dig,

Det slet mig sönder och samman.

Där jag stod naken utanför mitt skal och tog slagen från mina val,

Hur vi smälte och glömdes bort,

Oförstående och så sorgliga blev vi nu ensamma kvar.