Det finns ingen som gör mig så frustrerad och arg, som du. Och ändå så betyder du så extremt mycket för mig. Jag vill bara göra dig nöjd, det är det enda jag någonsin strävat efter, men... Du blir aldrig nöjd. Det är alltid något som saknas.

Jag vet att jag gjort dig besviken. Jag blev visst inte riktigt som du hade tänkt dig. Den där perfekta dottern försvann någon gång när jag var runt 15. Förlåt.

Du klagar och gnäller på allt jag gör, precis allt är fel. OCH JAG BLIR SÅ JÄVLA ARG. JAG ÄR INTE PERFEKT, TROTS ATT JAG FÖRSÖKER SÅ JÄVLA HÅRT. SNÄLLA MAMMA KAN DU INTE BARA VARA NÖJD MED MIG? Jag försöker ju så bra jag kan!

Förlåt mamma, men... Jag är perfektionist ut i fingerspetsarna och mitt behov av att vara perfekt: kommer av pressen från dig.

Förlåt. Jag kan inte bli perfekt. Förlåt. Det går inte.

Mamma, förlåt.