”...och lilla söta du. Kanske skulle du ändå fundera på om det inte vore lämpligt att återvända till skolbänken i några år innan du uttalar dig om saker som du ändå inte förstår. Eller varför inte skaffa man och barn, det vore heller inte någon dum idé. Du skulle passa bra med ett blommigt förkläde framför spisen med några småttingar springandes runt benen. Mycket bättre än nu, du är ju ärligt talat helt malplacerad i de här sammanhangen. Ung, söt och knappt normalbegåvad.”.

Den äldre kvinnan står knappt fem meter bort, men Angelica Livman hör varje ord, varje liten stavelse klart och tydligt. Hennes kinder blossar och hon tittar ner i bänken framför sig. Hon har helt kommit av sig.

Nu säger också hon i mitten, Gunilla Wretman, något, men Angelica hör inte riktigt vad. Vad gör jag här egentligen? tänker hon. De har ju rätt. Jag är för ung för det här jobbet. Jag duger inte. Vad i helvete fick mig att tacka ja från första början? Fan, fan, fan.

Hon gnider med handflatorna mot bordsskivan för att torka av svetten.

”Det här är ytterligare ett typiskt och tydligt exempel på att yta och ålder går före kompetens och mognad i det här landet nuförtiden. Unga fröken Livman. Hur vore det om du gick hem och läste på lite? Kanske fråga pappa om råd?”.

Nu är det Arne Fjellander, en man i 55-årsåldern, med mörkblå kostym och matchande slips, som talar. Han ser brittisk ut, nästan som Rowan Atkinson, fast snyggare.

Han pekar på henne med hela högerhanden. Som karateslag, tänker Angelica och orden känns faktiskt som slag. Rakt i magen.

”Jag vågar nog påstå att om vi frågar hela svenska folket om vad de tycker så skulle de flesta vara ense med mig och mina vänner i den här frågan. Du är för ung, för obildad, för oerfaren och det går ärligt talat knappt att höra vad du säger med den där småländskan du pratar.”.

Han är den tredje i ordningen som har sagt något nu. Angelica önskar att hon var någon annanstans, att hon inte hade sagt något från första början. Det var ett misstag. Naturligtvis var det ett misstag. Hon får anstränga sig för att stå emot impulsen att rusa ut lokalen. Hon försöker rätta till trosorna med ena handen under kjolen utan att det märks. Svetten gör att de skaver.

Rummet är fullt av folk. Angelica står ensam i ett hörn, Arne Fjellander och de två andra som attackerat henne står i det andra hörnet, ganska samlat. På andra sidan rummet, framför henne, är det fullt av folk, säkert över 100 personer. Gunilla Wretman, den mörkblonda och vackra kvinnan i 40-årsåldern, står mellan Angelica och trion på andra sidan. Nu säger hon något.

”Nästa inlägg är från Lennart Crona, Kristdemokraterna, sedan är det Angelica Livmans tur för replik”.

Lennart Crona ser ut som en bilförsäljare. Kortklippt, välkammad, glasögon, kostym från Dressman. Han tar snabba lätta kliv fram till talarstolen. Angelica Livman ser i en monitor i taket hur kamerorna zoomar in först på honom och sedan på henne själv. Hon ser blek ut. Hon tittar ner igen. Fan, fan, fan. Det gör ont i halsen när hon försöker svälja.

”Ja, det här är verkligen skrattretande. Jag brukar visserligen kalla mig själv för feminist, men i det här fallet måste jag nog ändå gå efter Bibeln och citera Paulus ord från första Korinthierbrevet - ”Kvinnan ska tiga i församlingen.”.

Skratt från publiken. Angelica skruvar på sig. Lennart Crona skrattar åt sitt eget skämt för att sedan fortsätta:

”Ja, och så är du...”

Någon reser sig upp från främsta raden i publiken. Angelica hör upprörda röster. Sedan ser hon hur Moderaternas partiledare, statsminister Lucas Mattisson, med bestämda kliv tar sig upp på scenen.

”Herr statsminister...Lucas Mattisson, ni är inte deltagare i den här debatten...” programledaren, Gunilla Wretman försöker få ordning på kaoset som uppstått. Statsministern går fram till talarstolen, knuffar undan sin allianskollega som snubblar till och nästan ramlar, och tar sedan mikrofonen.

Programledaren tar ett par osäkra steg mot talarstolen, men stannar halvvägs upp och tittar mot en man bakom scenen. Han nickar och ger tummen upp. Producenten, tänker Angelica. Statsministern börjar tala.

”Kära allianskollegor, kära publik, kära tittare. I dag skäms jag över att vara statsminister för den här regeringen. Jag skäms för att vara partikollega med finansminster Einar Strålman och jag skäms över att vara allianskollega med partiledarna i Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Angelica Livman må vara ung och hon må vara partiledare för Socialdemokraterna. Men så här gör man inte, oavsett ålder eller partifärg.”

Lucas Mattisson tittar först sin partikollega och de tre andra partiledarna i alliansregeringen i ögonen, sedan på publiken, därefter rakt in i tv-kamerorna och till sist möter han Angelica Livmans blick.

Det är knäpptyst i studion. Allianskollegorna ser chockade ut, programledaren Gunilla Wretman har nu ett roat leende på sina läppar och ser ut att vänta på att något nytt och oväntat ska inträffa. Socialdemokraternas partiledare tittar på statsministerns ögon. De ser varma ut, tänker hon. Inte så där kallt stålblå som de brukar. Det finns något nytt där. Och nu känner hon något djupt inne i bröstet. En bubblande värme som sprider sig genom hela kroppen.

Lucas Mattisson lossar mikrofonen från talarstolen och tar fem långa kliv fram till Angelica. Han tittar henne återigen i ögonen innan han försiktigt lägger sina stora armar om hennes rygg och drar henne långsamt till sig i en varm kram.

”Förlåt”, viskar han.

Efter en lång stund, säkert 40 tysta sekunder av bästa sändningstid, tar han ett steg bakåt, ser henne i ögonen igen innan han vänder sig om mot tv-kamerorna. Han ser bestämd ut, sammanbiten, men samtidigt lugn och harmonisk. Som en nyfrälst i frikyrkan, tänker Angelica. Det ser ut som att han lyser.

”Som ursäkt för mina allianskollegors beteende mot Socialdemokraternas ordförande i den här debatten så meddelar jag härmed att jag har beslutat att omedelbart upplösa den sittande regeringen och utlösa nyval”.