femtioett år

som blåste förbi

och blev bilder

i mitt galleri

jag minns frågan

jag ställde som barn

svaret kom när

jag blev stora karln

allt var självklart

han fanns alltid där

men man lever

och skiljs åt och lär

att när stolen

vid fönstret står tom

får en hägring

en villkorslös dom

juniljuset

har bytts ut mot höst

och det härjar

en storm i mitt bröst

virvlar runt

alla minnesfragment

saker sinnena

satte på pränt

jag var misslyckad

redan vid sju

jag är ännu mer

misslyckad nu

och som son var

jag inget att ha

men jag hade det

oerhört bra

för min far var

en underbar man

ingen far

ställde upp såsom han

önskar jag hade

blivit så där

jag är självisk

och mest till besvär

grips av saknad

så nattsvart och stor

för den störste

av östanåbor

lever inte

ibland oss i dag

men jag vet att

jag bär på hans drag

bär med stolthet

ett arv på vår jord

hörde aldrig

ett enda ont ord

LARZ GUSTAFSSON     1/9 2012