Signalgatan 18 a. Studentsolkigt kök, odiskade tekoppar som använts om och om igen. Som någon slags motsats till engångsartikel.
Och ja, jag kan fortfarande adressen i huvudet. Jag minns till och med de arga orden som tackade nej till reklam på brevinkastet. Och hur du pressade mig tätt intill skjorttyget så jag fick lämna mascara-hav på din bröstkorg när jag skulle lämna dig igen.

När du med din smultronvins-andedräkt tillslut föll på knä och bad mig att släppa
allt
allt jag någonsin känt
fanns det liksom aldrig några tvivel. Det fanns bara en given destination i mitt tonårsrufsiga lynne: Gotland.

Håret var oklippt och inte tvättat på säkert en vecka. Dolt under hatten syntes det dock inte. Som något slags verklighets-tippex. Jag trodde väl aldrig att min existens, de kommande tre åren skulle bygga på din ständiga närvaro. Aldrig.

Men...

Honungshud och tefatsögon, ja, satan vad vacker du var,
egentligen.

Kaptenen trevar på orden, uttalet är dåligt och ibland tystnar han. Kanske för att försöka höra hur de på akterdäck skrattar åt hans okunnighet. Stackars människa, tänker jag. Ser på dig,
och kan inte hålla mig för skratt jag heller.

Om jag ska vara ärlig så hatade jag dina melankoliska, enformiga gitarrer. Men jag lärde mig snabbt att älska hur Jeff sjöng om den där tvåhövdade pojken. För orden ingjöt alltid en sån enorm trygghet i mig. Speciellt när du tog ton.
Och om jag ändå ska vara sådär rakt på sak så hatade jag hur hårt ditt koppel ströp mig, hur du sa att du ville lämna mig med liksom inte förmådde. Jag hatade att inte andas egen luft men mina lungor visste liksom inte hur de skulle göra utan dig som respirator.

Och jag hatade att du gång på gång vägrade att ta i mig.

Så jag lät någon annan göra det istället.

Signalgatan 18 a. Ja, jag kan fortfarande adressen i huvudet. Och jag kommer aldrig glömma när du och jag kluddade våra skeva kråkor på kontraktet för Vinetagatan 10.
Eller hur jag, utan minsta eftertanke på hur ont det skulle göra i dig
kastade bort dig

som en smutsig engångsartikel.