Vi var alla från olika delar,
samlade i samma rum av
ogenomtränglig rök.

Trötta ögon,
knotiga fingrar.
Alldeles för lite sömn.

Jag sprang över kullerstenar.
Snubblade på timmarna,
skyndade uppåt.
Jagades av skuldmedvetna
drömmar,
paranoida tankegångar.

Jag hade tappat skrattet,
mitt naturliga adrenalin.
Det gav upp på mig och mina
obotliga tonårsnaiva
förnekelser,
mina trevande försök att
överleva mina misslyckanden
med än fler.

Löven dalade inte mer,
de ramlade och slog sig mot
gatstenarna.
Jag hånlog åt deras lidande,
släpade mig fram genom tjock
dimma.

I röken var jag trygg,
i rummet från en annan värld.
Ingen hittade dit.
Ingen knäckte koden där.
Ingen.

Ljuset saknades mig inte.
Dagarna var nätterna
och nätterna var inte mina.
Tre veckor var en dag
och en dag var fyra år.

Sedan exploderade allt.
Parketten jag stod på
luckrades upp och jag föll.

Mina sista andetag tog jag
mellan kalk och kakel.
Mina sista ostadiga steg
över asfalt och grus.

Bland rabarber och äppelträd
vaknade jag upp.
Med min kind mot värmen,
mot hud som inte var min.
Ögon som ville något,
Fingrar som letade sig under lagren
av förruttnade lovord.
Ord som lindade in mig i en
vackrare dimension.

Där skulle jag vara
där är jag kvar.
Snälla
låt löven aldrig falla.