Hon går där i korridoren, ensam.
Hennes namn är inte ens värt att nämnas, hon är inte ens värd att bli älskad. Hon vet inte ens längre vad hon heter.

Hemma blir Hon bara kallad Hon. Är jag ens värdefull någon? tänker Hon varje dag.

I skolan går Hon ensam, alla har någon att vara med, de går förbi Henne, knuffar Henne och bryr sig inte om att Hon går där.

Nu vill Hon inte leva längre, hemma bråkar bara hennes föräldrar om Henne och nämner inte hennes namn. De säger bara Hon.

Hon står på perrongen nu! Hon ser hur rälsen börjar skaka lite grann, tåget är på väg in. Hon blundar och går allt närmare kanten. Hon öppnar ögonen, ser tåget.

Hon hoppar och det sista Hon får se är förarens skräckslagna ansikte.

Senare; Föräldrarna sitter bredvid hennes kropp på bårhuset och nämner hennes namn för första gången på 11 år. Hon blev bara 12.

\"Vi älskar dig, Michaela!\" säger föräldrarna innan de säger hejdå och går iväg med tunga, men ändå med sakta steg. Snyftingarna hörs i korridoren, fotstegen hörs mindre och mindre för varje sekund.

Nu finns Hon inte längre..