Olyckan satt på marknaden

och utbjöd sina tjänster:

"Kom fram och köp en tragedi

till rabatterat pris!"

Knappt synlig bakom marknadsståndet,

alldeles till vänster,

satt Lyckan tyst och log i mjugg,

på Monalisavis.

Bland kunderna, en liten tös

i torftigt sydda kläder

gick fram till lyckoståndet med

ett skilling i sin hand.

En tös vars nöd du nog kan se

i alla världens städer.

Ett barn som blott hört löften

om ett sällsamt Lyckoland.

"Vad kostar det att köpa sig

en liten smula lycka"

sa flickan blygt och räckte fram

sin slitna gamla slant.

Men Lyckan sa: "Låt myntet

någon fattigs vardag smycka

ty lyckan kan ej köpas, vännen,

det är faktiskt sant."

Den lilla skänkte då det gamla

myntet till en gumma

vars ansikte sken upp

i ett befriat leende.

"Tänk att det ännu finns en kärlek

som kan mig förstumma,

ett barn som skapar lycka

med så fint beteende."

Och flickan själv blev lycklig sen,

i alla sina dagar!

Ty hennes gärning skönjdes

av en karl som gick förbi.

Nu lever hon i lyx och får

allting som hon behagar

Och vad den mannen får tillbaka

undrar säkert ni.

Platt intet! Hon gör ingenting

för att den man behaga

som lyfte henne upp från

rännstenen till rikedom.

En lögn som blott ursäktas av

att detta är en saga

och redan första kvällen tog

han hennes jungfrudom.

Och Olyckan fick vatten på sin

kvarn med kommentaren

att Lyckan fåfängt sökte

efter pengar i sin börs.

Själv tog hon sina slantar med

och satte sig i baren

och drack sig till en väntad

och välförtjänt konkurs.

Med dessa rader hoppas jag

få läsaren att medge

att det finns sinnestämningar

som blott är till förfång

och bland de allra uslaste

som finns är Skadeglädje.

En sanning som kan sägas

gång på gång på gång på gång!