Jag sitter och drabbas av ord, ord som är mina, ord som vill ut, och kanske, kanske betyda något. Och så får jag en impuls att tala spoken word-skånska, låta som Emil Jensen eller någon annan, vars ord är vackra, värda att älska. Jag vill vara vacker, värd att älska, så här sitter jag nu, och skriver mina ord på spoken word-skånska, men det kan ni inte höra, för det hörs bara i mitt huvud. Jag är bara vacker och älskvärd i mitt huvud.