Allt är blekt här hemma.
Solrostapeterna rann smältande nerför väggarna,
lämnade efter sig svaga ljusgula fläckar.
De lyser starkare än något jag sett på
mycket länge.

Världen är vit fick jag lära mig
och jag börjar tro det nu.
Jag fick lära att det finns inga färger.
Bara svarta fläckar som
kan se annorlunda ut.

Jag skruvar upp små sköra speldosor
och melodierna rinner ut i färglösheten.
De kan inte fastna.

Min värld är full av inristade alfabet.
När jag rör fingrarna längs dem
finns där inga ord.

Världen är vit, färglös, tom och jag fick lära mig att inte se
färgerna och penslarna som finns på marken
en bit in på den väg
jag fick lära mig att inte gå.

Det var nu du aldrig skulle förlora mig.