Det förekommer en del prat om att man kan välja vad man tänker.
Man skall tänka positivt; samla tankarna kring det man vill skall hända och inte låta dem irra iväg åt negativa håll.

Någon sorts woodoo i modern tappning, eller?
Om man tänker sig problemfri, så blir man ...

Man skall se lösningar istället för problem. Ungefär.
Jag undrar bara, litet förstrött, hur man kan välja att se lösningar på problem som man inte ser bland allt det positiva ...

Jag vet nu inte om det beror på att jag är gammal (och närmar mig senilitetens gräns i full hastighet) eller om det beror på att jag studerat texter för mycket,
men nog har jag för mig att det mesta i våra hjärnor bearbetas utan att vi har den ringaste aning om det. Sålunda skulle vi endast ha mycket begränsade möjligheter till att påverka vårt tänkande.

Vad jag däremot inbillar mig att vi kan välja är att upparbeta vår förmåga till att inbilla oss.
Imorse inbillade jag mig, till exempel, att dagen kommer att bli fin. En dag då allt möjligt bra (och kanske även litet omöjligt) kommer att ske. Sålunda stärkt hastade jag genast upp ur sängen, fyllde badkaret med vatten och lade mig att tillbringa någon halvtimme åt filosofier.
Eurika!, utropade jag, fast tyst (av hänsyn till tidpunkten; 04:57) då jag plötsligt slogs av tanken på det jag skrev här i inledningen av stycket ovan.

Det handlar alltså inte så mycket om att styra sina tankar och välja vad man tänker, utan mer om att inbilla sig att man kan det. Hurra!