Bomullsmoln, solskens -

strimmor.

Trots att persiennerna är neddragna och gardinerna fördragna kittlar ljuset över mina kinder, gör att mina fräknar förälskar sig i varandra och förökar sig - som utav hejdlösa lustar.
De lever inte monogamt. Inte heller vi.

Säger vi i alla fall.

Låter fingrarna slingra sig in i molnet, känna efter om det verkligen är så viktlöst och mjukt som det verkar.
Du
och dina ögon
ler mot mina nyvakna, grusiga.

Jag har aldrig förr sett något så klarblått och jag har aldrig tidigare förstått det tramsiga tjatet om ögon man kan drunkna i.
Men inte ens medelhavet kan någonsin ha frambringat din nyans.
Allra minst östersjön.

Och det känns bra att du ligger där utan att egentligen känna mig, att du ligger där för att du vill känna mig och jag vill känna dig och för att du

känner något för mig.

Att dina fingertoppar dansar över mig utan att be om mer och att din bröstkorg har en alldeles egen damm där mina kval långsamt får rinna ner och samlas.

Jag vill bara fläta samman mina fingrar med dina, låta innersta'n och kullerstenen viska lögner och skvallra om det de sett och hört. Låta de skrika bäst de vill om hur mycket de misstycker.

Du tog min hand i hästbacken i helgen
och jag liksom flög
som på bomullsmoln.