innerst inne är du
räddast av alla och
ibland är du nästan
säker på att det syns
på dig; hur du fruktar
varje sekund att fasaden
ska falla bara du sträcker
ut din hand
att verkligheten ska bli till
smulor om du andas för
häftigt
att du ska röra dem
som de kan beröra dig
och att det ska bli fel
att allt ska detonera
om du inte håller andan

nästan alltid känns
det för mycket och dina
steg framåt är försiktigt
tassande men runt det där
mjuka i ditt väsen dallrar
luften
där bakom bultar
allt i otakt
nerver vibrerar på helspänn
ända ut i fingertopparna

det är på sparlåga nu
men bara du vet om att du
rör dig med ett inre haveri
hur du lever i en minerad
verklighet och alltid blundar
krampaktigt när de kommer
för nära men ändå gång på
gång lyckas träffa rätt (fel)
trots allt visar du
aldrig något och du
anar att du spelar dåligt
när du låtsas att du inte
låtsas men du säger att
ännu är det inte tid

inte nu på ett tag