Det skrämmer mig hur farlig du är, men samtidigt lockar det ännu mer. När du ringer och säger att du just nu flyr från problem du själv satt dig i, försöker jag vara stark och låta trygg på rösten, fastän jag på andra sidan luren skakar på huvudet. Jag verkar självsäker och ståendes på utsidan, men i mitt huvud vimlar tusen tankar omkring, tusen "om". Du har satt mig i handklovar i dig, jag är fast. För ja, jag har tillslut fallit, något som många trodde var omöjligt. Men jag föll för dig, du som lever på livets kant och balanserar på min moraliska lina där du ibland sätter en fot utanför. Jag sväljer orden som jag vill säga tillsammans med luften, av rädsla för att förlora dig. Jag sväljer känslorna som vill komma ut, av rädsla för att verka för fast. Fastän jag är det. Det svider och rispar upp sår påvägen ner. Men jag saknar dig då du inte är här. Det gör ännu ondare. Du pratar om en framtid, en snar sådan, där vi tillbringar mornarna tillsammans. Det lockar mer än jag vill erkänna, men jag har aldrig varit en sådan, som vågar ta för stora risker. Jag har alltid levt i min trygghetsbubbla, som visst har en del skärsår och punkteringar, men den är min, som jag inte är van att dela med mig av. Och jag vet inte om det finns plats för dig och mig och ditt baggage. Eller så gör det de. Den kanske lyfter ytterligare några meter, tillsammans med dig, eller så sjunker den ner och dras mot stenarna och gruset. För att tillslut brista. Och det känns jobbigt, att berätta för min familj att jag tänker sticka, lämna allt för nått som jag bara kan hoppas på. Jag som alltid har varit den trygga, pålitliga, den som alla vet ska göra. Det är lustigt, hur alla mina vänner säger nej, men mitt hjärta överöstar dom alla och säger ja. Och det gör det ännu svårare att få lufta mina tankar, för jag måste vara övertygande, den starka, för att inte oroa mina vänner. Jag som alltid har varit en förnuftets röst, är nu den som sitter i farligt läge, utan en aning om vart jag ska vända mig.

Men det gör ont för varje minut du inte är här, det svider i mina luftvägar och känns tungt att gå. Och varje gång vi tjafsat gör det ont, så jävla ont. Och det känns som att allt ska brista. Men det är inget jag visar, jag måste ju vara stark.