I kalla rum det knarrar, längst korridoren där jag går.
Samt sjunger huset i gammla toner, som den gjort i många år.

På väggar hänger bilder, av en man jag önskar bort.
Han smyger sig kring hörnen, en vålnad av värsta sort.

Flåsandes längst korridoren, skrapar hans fötter längst mitt golv.
Leende från kind till kind, och ögon med glödens hån.
Sträcker han sin hand mot mig, och drar hårt i mitt hår

Nej, snälla kära våldsman. Varför finns du kvar här än?
Ja, varför är du du kvar här, i detta "hus" jag kallar "hem"?

Fast hur jag än försöker, så tar det aldrig slut.
Ty varje gång jag vaknar, ser jag endast bävans hut.

Men det är väl det straff jag har, denna eviga klardröm- ja.