Skeppsbruten på ödets ö
Mitt öde
är kanske liksom allas öde

Men mitt medvetande är
inte som er andras

Det gör att jag förnimmer nuet
så mycket att jag imploderar

Det förflutna begrundas
om och om igen

Framtiden omstruktureras
om och om igen

Men likväl är jag fast i nuets töcken

ensam
skeppsbruten på ödets öde ö

ofrånkomligt tvingas jag möta mina demoner
jag förutsåg allt
Men förutsåg inte den enorma smärta som behövde uthärdas
när tiden expanderar infinitesimalt
affektiv implosion
paralys

tiden går inte framåt
och jag vill blunda och vakna upp i 2 år sedan.

tidsfenomenets asymmetri stör min existens