Jag skriver sällan om nakenhet
Det är ett ord jag omedvetet undviker
Och medvetet ignorerar
För jag har aldrig tyckt om tanken av att stå där
I min snövita hud
Enbart
Min snövita hud
Trots att alla andra är så vackra
Och hoppingivande rena
Och trots att alla andra
Kanske också finner obekvämhet
I nakenhet
Fastän de, som jag, antagligen inte bör
Men ser du,
När man ser all jord man har trampat upp
Med sina nakna fötter
När man ser alla blåmärken
Som prytt ens nakna knän och armbågar
Som små medaljer av klumpighet
När man ser alla de ärr som nästan obemärkt nästlat sig in
I den där vita hyn
Och blommat ut i infekterande röda rosor
Skyddade av taggar
Som små paljetter av "I told you so"
När man ser allt det där som kunde ha tyngt ner en
Men istället bidrog till en
Svanlik, men förvånansvärt bättre, hållning
Och det där härliga trasslet
Som börjar likna tovor
I ens långa mörka hår
Alla de där lätta beröringarna man fått
På svanken
Och i slutet av nacken
Och alla de där djupa beröringarna man fått
I mungiporna
Och det lilla mjuka skimrandet i ena ögat
Då känner jag
Att min snövita
Imperfekta
Nakna hy
Är min egen
Snövita
Imperfekta
Nakna hy
Och att jag inte tänker låta dig klä av mig hur du vill
Förutom,
såklart,
Om vi båda är berusade