Det sägs att livet fortfarande
finns kvar här utanför overkligheten

men jag är inte längre där
mina celler är lika främmande
som de förvridna som tränger
upp ur den brandgula linoleummattan
i korridoren utanför mitt rum

tiden böjer sig runt iskristallerna på fönstren
och jag

vill inte
kan inte
inte
inte
inte
något längre

så jag fortsätter att blunda
och låter skägget växa


som det vill.