bussen har som i en ond handling släckts ner
och blivit ödslig,
skulle ingen av här, eller långt bort härifrån?
av skulle kunna bli ett nyckelord för
nästa generation, att gå av på mitten och kikna.
jag ser mig numera som ägare av världen.
någon skulle kunna säga
älta, känna, svara mig ge mig
ett ödsligt slag över nästippen.
mitt eget lilla röda skulle inte dränka kroppen inifrån,
bara bli ett resande skådespel för bödeln att samla i en glasburk.
något som kan rinna kan också plockas upp
det krävs bara fokuseringsförmåga hos samlaren.
glasburk och inte en bur.
sådant finns inte i skenet av frostiga skyltar, uteserveringar
tomma bortglömda gatubrunnar
intalar jag mig lugnande
inbillar fram ett snitt över högra kindknotan
och springer skrattande ner för
ner för
utför.
Hemåt.