Nej, Matador Minkpäls, du kommer aldrig få mig dithän igen, sa jag.

Matadoren svängde artigt på sin hatt och log.

Han stoppade in fingrarna i munnen, fattade tag kring sin underkäke med händerna och drog. Tvingade upp sin käft. Det krasade i benet och de såriga mungiporna brast. Han slet hårdare. Ljudet av kött som slits isär blandade sig med hans skrik. Hans ögon, fästa i min blick, tårades och svämmades över av smärta. Han slutade ändå inte. Kinderna trasades sönder, benen lossades från varandra till slut och med ett sista ryck rev han av hela käken.

Ur det blodiga, öppna svalget krälade hans illröda tunga och rester av ansiktet hängde ner över hans guldbelagda tänder. Kaskader av spyor, det enda som var kvar av de måltider vi ätit tillsammans, kastades upp. Blod pumpades ur strupen, blandade sig på träparketten med den gulaktiga sörjan, våra minnen, och färgade allting orangerosa.

Han slängde ifrån sig benbiten han höll i sin vänsterhand åt mitt håll och tittade på mig med ögon som sa:

-Och nu då?

-Nu lagar vi dig igen, Matador Minkpäls.