Det finns ett litet oansenligt stationshus
i utkanten av stan där jag bor
granne med den mörka skogen
precis där både vägar och tankar tar slut

här bärs tiden fram
på små små små hasande sandaler
och snön ligger lika tät
på suckande plastgolv
som på parkbänkarna
utanför de tankelåsta fönstren

här är vi alla
försenade
förstenade
förklenade
och helt utan armbågar

så vi väntar alltid på vår tur
i mörkblått virvlande sken

och någonstans bortom
granskog, tomtebolycka,
bjällerklang och parenteser
rasar tiden allt fortare



folk lever sina liv bäst de kan
och alltid bättre än oss.