- Jag skall bära dessa bördor som vore de mina egna. Yttrade hon, inte utan stolthet i rösten. Men hon svek detta löfte till mig, så fort jag lämnat rummet för att gå till sängs för natten. Strax därpå då jag ännu befann mig i trappan upp till hallen med dörren till mitt sovrum precis framför mig, ljöd ett skott, ett enda. Ett par som gått vilse och kommit in i slottet för att få veta vart de kommit, berättade den unge mannen för mig senare. Han såg en man i uniform ligga skjuten på golvet i salongen. Revolvern hölls fortfarande av vänster hand och hölstret i bältet vid den skjutnes höft gapade öppet. Bara några minuter senare, då de lämnat kvinnan för att de fått svar på sina frågor, hördes det ännu en knall och kvinnan jag älskade hade även hon skjutit sig, då hon inte kunde leva med tanken på vad hennes brutna löfte till mig hade lett till. Under skenet av en grym lek hade min bror sökt svaren på sina frågor, men inte fått dem av mig. Då han bett mig att visa upp allt jag hade på mig av fotografier och annat möjligt avslöjande, för att som han sade, få mig att avslöja mina egna hemligheter. Han hade ju nyss själv vid det låga bordet i salongen visat upp sina. Jag hade då av omsorg för hans mentala hälsa bett honom att låta hans fästmö få uppdraget att leta igenom mina personliga ägodelar, dem jag bar på mig. Min börs samt en bok jag alltid bar på mig, vilken innehöll ett förseglat brev som visste att berätta att min två år yngre bror var adopterad in i familjen och att detta var familjens hemlighet. I sin nyfikenhet bröt hon förseglingen och min brors fästmö råkade därvid komma att läsa brevet. Då jag sedan lämnat dem åt sig själva hade hon tyckt sig behöva berätta för honom en sanning hon måste ha känt min bror hade rätt att få veta. Som ung officer hade han dock alltid revolvern till sin uniform på sig och han hade genast reagerat som jag fruktat. Detta i nådens år 1919 då han just överlevt ett grymt första världskrig.

Mobilens väckande signal tog mig ur denna nattliga dröm, jag just nedtecknat. Den ringer fortfarande med larmet på i mitt vardagsrum. Men det är omöjligt ser jag, min egen mobil ligger ju bredvid på nattygsbordet bara någon meter bort, dämpad av den andra av mina kuddar jag råkat lägga över den i sömnen. Om nu larmet inte kom från min egen mobil, måste det ha kommit från den mobil jag hittade utanför porten igår. Det är precis som om slumpen velat påminna mig om att författa den lilla not jag tänkt skriva och sätta upp i porten idag, om att mobilen som någon nu måste sakna kommer att mest skyndsammast möjligt lämnas till förvaltningskontoret i längan intill min egen bostad några stenkast bort. Den upphittade mobilen var kall där den låg och förkylde sig mot den snötäckta marken. Den som äger den måste ha tappat den då nyckelbrickan som öppnar porten togs ur rocken. Fallet mot marken måste ha dämpats av snön emedan om mobilen fallit mot direkta stenplatteförsedda marken detta skulle ha hörts och fått ägaren att reagera. Istället för att bara låta den ligga kvar där i kylan bar jag in den och lade den att värma sig i mitt vardagsrum. Då jag försökte starta den visade den upp med all önskvärd tydlighet att i ljuset från dess fönster låta mig få veta, utöver vad klockan var, att den hade ett kodlås som bara ägaren kan tänkas känna till. Detta fick mig att känna tacksamhet, eftersom det då underlättar identifieringen av mobilen. Utöver märket på den, kan ju bara den rätta ägaren ha glädje av att söka mobilen och vilja få den av vakten i receptionen. Det hade ju annars varit möjligt för någon annan att säga sig ha tappat mobilen och sökt därför även tillskansa sig ett föremål den personen inte har rätt till.