Jag ser i spegeln så som jag ser mig själv:
En livlig snygg kille med klarblå ögon och luftigt hår.

Men i fönstret speglas hur andra ser mig:
en mager man, magert ansikte, döda ögon, sjunken hållning och blekt genomskinlig.

I TV:n syns jag som världen ser mig.
Just nu inte alls.
Men om jag vore där skulle jag synas. Om min inre bild i sminkspegeln skulle visas lika för alla skulle de minnas mitt namn.
Om jag vore den sjuke mannan, offret, passageraren, han som dog.
Ja, på TV skulle alla minnas mig för en stund.
Och det är väl viktigare än att bli ihågkommen av några få i nära hundra år?