Jag hämtade de sista exemplaren av min första diktsamling
brände dom i en container bakom tågstationen
Som en Kafkafigur med starka tvivel inför sitt författarskap
såg jag lågorna förtära mitt verk

Jag tog tvåans novemberslaskiga spårvagn från resecentrum
Och låtsades att jag var tusen döda diktare
när jag föreställde mig deras ansikten
genom fönstren ut mot staden

Min gymnasielärare i svenska sade en gång
Att jag var för självcentrerad för att kunna skriva poesi

Han hade rätt
Och han hade fel

Jag är för självcentrerad
Men poet

Hon ringer sent och skriker att hennes lägenhet lossnat
från högsta våningen i hyreshuset
att hon kommer krossas mot asfalten
på Trädgårdsgatan

Jag tror man måste bära sin sorg i famnen
man måste härma dom som orkar
Dom som fortsätter vistas bland de levande
för att dom själva glömt att dom är döda

Jag var tjugo år och hade Tranströmers samlade dikter innanför skinnjackan
en penna och anteckningsblock i den slitna bakfickan på jeansen
Dr. Martens, hängslen och ett par svarta Rayban.

Jag hade glömt min första kyss efter två fyllehelger
trots att den var min enda verkliga tonårsdröm
Någonstans där blev jag en äkta heartbreaker
med en ny flicka på väg mot Cruel Town
If you fall, you stay down

Men har sen dess aldrig kunnat glömma
hur hårt kärleken ett ungt hjärta kan drabba
för den som verkligen söker och finner den

Jag var den ensamma passageraren
Din röst ett minnesmärke
över allt som vi drömt om men aldrig kunnat få

Cold city, cruel system
Nothing is made for people

Och jag orkar inte vara rädd mer.