I Sverige, liksom i många andra länder, har vi utvecklat sporten att kasta överbliven mat. Det handlar först av allt om att inhandla mer mat än som kommer att gå åt, oavsett familjen består av en enda individ eller ett näst intill oöversiktligt antal individer. I en familj på sådär en fyra till fem individer, vilket är en vanlig uppskattning av en kärnfamilj vilken som helst, gäller det för speciellt barn att strunta i föräldrarnas förmaningar och lägga upp mer än de kan förväntas äta upp. Trots detta finns det alltid mer mat på bordet än vad som behövs även om barnen äter upp i vilket fall den första portionen. Den andra portionen, omtagningen förväntas inte heller den bli helt uppäten. Den mat som blir över efter måltiden kan man pula in i kylskåp och andra utrymmen igen via burkar, påsar et cetera. Man kan välja att äta upp en del av den under några dagar men det väsentliga är att låta den förvaras så länge att ingen med bästa förmåga och vilja i världen någonsin vill se den igen, annat än som sopor. Så det som blir över på tallrikar eller är för litet för att spara, förpassas enkelt till hushållets sopor under diskbänken. Såvitt vi inte har en gris hemma, eller som granne, kompis, uteliggarbekantskap. För att vara helt säker på att alltid kunna ha saker att kasta bör man även köpa sådana förnödenheter som ingen vill ha, ens första dagen. Dessa saker köper man för att ha som utfyllnad och dekoration. När den maten, frukten, nötterna och godiset fyllt sin funktion till sådär en tre dagar efter festen... oavsett det är en vanlig sammankomst, fest, födelsedag, jul eller vad det nu är. Så kan man alltid kasta en del av det inköpta efteråt. Egendomligt nog brukar man sällan hälla ut något av det mer drickbara. Det som blir kvar i burkarna när sillen är uppäten brukar inte räknas in i drycker. Bara riktiga fantaster kan tänka sig att betrakta överblivna rester i sillburkar som någonting drickbart när vinet, ölen och svagdrickan Champagne är slut.