När jag vill skriva en novell brukar jag välja ut ett ord eller en mening.
Som exempelvis
'Det växer jordgubbar på minnets fält och åker'.

Sedan skriver jag i skrivfältet
DETVÄXERJORDGUBBARPÅMINNETSFÄLTOCHÅKER.
(Såvida jag inte bara kallar den för 'Leif, en fisk i fina vatten'.
Eller rent av 'Petras underbara torsdag' eller 'Arabesk'.)
Sedan låter jag varje bokstav få börja vart nytt stycke i den spontanskrivna novellen.
Då kan det bli så här ungefär.

D et var en nästan molnfri dag och jag, var ute på en cykeltur i min lilla köping. Det är på cykelturerna som möten med udda människor ofta kommer till.
Någon hejdar en och frågar efter vägen eller så blir man bestulen på några minuter av livet då någon vill berätta för mig sin historia och det kan vara på en mack dit jag cyklat för att köpa glass i strut.
Man stannar till och upp då och då mitt i livet, även om det så bara är för att hålla upp med att trampa.

E n just sådan där dag då solen behagar skina på axlarna och skorna av de mina. Då det är torrt i luften och man närapå går och längtar efter regn.
En dag då blomster visserligen blommar och vänder sitt ansikte mot solen, men då det är litet för torrt för att bara finnas, utan att vilja avstå från att då och då fukta strupen.

T ar ett jag då där en glass i en kiosk eller på en mack kan man råka på någon som vill slå sig i slang och snacka ett slag.
Sitter jag och hojar runt mest för ingenting särskilt alls, då passar det med en eller annat pass av möte med människor som är en smula i tagen eller bara känner sig fulla av ensamhet.

Och så vidare och så vidare om ingenting särskilt tills någonting händer i texten och man liksom får upp farten.
Det viktiga med rubriken är att den inte får innehålla fler bokstäver än novellen innehåller stycken.
Så ibland räcker det med ett ord på sju eller nio bokstäver.

Ja, det där är hur jag gör ibland och det kan förstås bli något av det eller ja ingenting märkvärdigt alls.
Det jag gillar bäst är att bara börja och så skriva på.
Det svåra tycker jag är de långa berättelserna, där är det lätt att spåra ur och tappa fotfästet.

Det korta formatet är ofta nog en skön sak.
En novell kan ha knorren någonstans mitt i eller i slutet.
Fast en del noveller verkar inte handla om någonting särskilt alls heller.
Det är så oavsett en själv skriver eller som går att läsa i en novellsamling.
De bara slutar också, som om något mera fanns att berätta, bara att författaren väljer att 'hålla inne', med fortsättningen.

Den som säger sig ha skrivkramp eller bara 'sitter med en tom sida', bör gå och göra något annat, promenera, diska, ta en dusch eller 'leka rommen av sig'...
Själv gör jag förstås något mera mentalt, som att hugga ved exempelvis, ja i tanken alltså.