Regnet som slog mot fönsterrutan vaggade mig till sömns, det vaggade mig in i den tillfälliga dvalan som är så underbart vacker, där under och ibland saker vi fruktar återuppstår.

Tänk om drömmen varit sann, att jag sprang med ett gäng vargar hack i häl och kämpade för mitt liv. Tänk om jag kunde ta på drömmen, känna den lätt som det tunnaste molnet eller lika vass som den vassaste kniven. Tänk om jag bara följde vaggande med, aldrig mötte de där personerna man möter varje dag. Tänk om jag bara kunde sitta och se på mig själv, när jag gör allt det där jag gör, varje dag. Jag undrar vad jag skulle tycka.

Andas in den kyliga luften och fyller mina lungor med den för den ska räcka länge. Förbereder mig inför hösten, sakta men säkert kommer den krypandes. Den lurar mig att det finns dagar då värmen fortfarande stannat kvar, för att följas åt av kalla nätter.

Jag springer där på vägen, vägen som är av asfalt och asfalten är mörkare här och där. Jag springer för att veta att jag snart måste stanna. Springer tills luften jag sparat snart ska ta slut, för att jag måste fylla på med ny. En bekymmerrynka uppstår mellan mina ögonbryn, stannar och ser mig omkring. Mörkret omger mig och det är dags att se efter ifall jag drömmer eller om denna bekanta omvärld faktiskt är min verklighet.

Jag slår rakt ut i luften, förtvivlad av ilska. Jag slår rakt ut för att se ifall jag träffar, jag blundar och jag skriker. När jag öppnar mina ögon ska de vara borta, jag ska vakna snart.