I ett trist, gammalt hörn drömmer jag.
I ett trist, gammalt hörn sitter jag.
I ett trist, gammalt hörn arbetar jag.
I ett trist, gammalt hörn ser jag mig omkring.
I ett trist, gammalt hörn lever jag.
I slottets stora balrum, dansar hundratals vackra kvinnor, och lika många stiliga män. Med glittrande ögon håller dem om varandra medans tiden den går i en takt gjord av deras inre gång. Över det stora golvet dansar de alla hand i hand. Kärlek bildas och gemenskap stärks. Vid midnattstimmens ljud öppnas dörren till den värld där lycka är ett faktum och kärlek är ett privilegum. Paren dansar ut, skinande i månskenet, och innan man vet ordet av så är de alla borta.
Jag sitter då i mitt hörn, och beskådar. Beskådar vad som hänt, och inser vad som skett. Jag reser mig och ljuset har gått. Jag är nu helt ensam i slottets balrum. Jag kan bara se ett sönder rivet golv, trasiga fönster och ett tak med månskenet som inkräktare. Jag ser mig omkring, och inser att rummet inte bara har rasat igen, utan också bara är mitt. Med en inre ton till sällskap dansar jag omkring helt själv. Jag dansar, dansar och dansar. Med ett leende.