Jag står under en gran i ösregnet och känner
mascaran rinna ner över ansiktet, djävlar va`vacker
jag måste vara nu, vacker och förbannad.
Mitt stripiga hår fördelar vattenströmmarna i ansiktet
och har lagt sig i rynkornas fåror. I handen håller
jag ett järnrör ämnat att träffa mitt mål mycket hårt.
Han skulle inte ha ljugit om konferensen upprepar
jag gång på gång för mig själv, medans de tu i skenet
av tända ljus inne på stadshotellet kastar skuggor
uppåt väggarna böjda av skratt. Det är mig De skrattar
åt tänker jag och knyter näven runt röret så knogen
vitnar, men jag känner ingen smärta. Bara hat och
den där stickande jävla sumplukten från mina
dyngsura gummistövlar. Fan jag skulle ha dragit
byxorna utanför stövlarna. Jävla snobberi hade jag
tänkt, så där har man för sina politiska åsikter.
Men just nu gagnade detta faktum mina intentioner.
Snart alldeles snart skulle jag få min hämnd,
för att han bytt ut mitt föredrag mot en pampflett
över en Kalle Anka religion. Han visste att jag
skulle försöka improvisera, han visste det. Det måste
ha varit han som försett min partikamrat med all
information. Efter mitt tal så såg jag ut som en
försvarare av att alla kan få det som Kalle Anka
bara vi alla tar i. Fan jag som alldeles innan det
hade tillhört partitoppens finsocietet. Detta
järnrör SKOLA jag med OMSORG bruka tills att
det är han som behöver VÅRD