I svarta nattens mörka dimma vandrade jag längs en öde landsväg.
Dimman kortade min totala hosisont till blott tjugo meter.
Längs min vandring framträdde trädens knappa siluett ur omgivningens mörka vägg.
Till möts jag av ett ljus av trygghet från en byggnad.
Ett hem.
Ljuset bröts och suddades i luftfuktigheten.
Det blev starkare när jag närmade mig och det fortsatte växa i styrka även efter att jag stannat.
Ljuset bländade och brände mina ögon.
Än är dimman kvar innanför mina brända ögon.