Så ila allting mot sitt bistra sanna slut

och havets våg slår torr mot ökenstrand,

ja, kastar sig som vildar över land

och ingenting blir nånsin som förut!



Var spröda viskning är ett ångesttjut

och pucklars tröst ler skevt av glödgad sand

det skåda horisontens fyllda rand

och livets sista ton frät´ bitter lut


Dags heta ljus har svalt sin egen eld

och stormen blandas raskt med all misär

Kamelens tid har skurit djupa, djupa fåror


Det är nu dags att sona all sin gäld;

i blod, i sorg, i sot Kamelen dras isär

och blottar då Saharas djävulsskåror ...