Det vi aktade oss för tog en ny form
Den blev en skulptur i rummshörnet,
omöjlig att ignorera.
Vi ställde oss på tå,
svalde färgerna med ögonen och föll in i ruset
Blodströmmen upp till hjärnan
i en kajak
, tog med sig sot
grävde ur svärtan ur våra pupiller
och åt
Oron fastnade mellan tänder. Fasans beläggningar. Svaghetens starka andedräkt
I ett hörn singlade någon slant om våra liv.
Vi höll för öronen men höll på döden
Vi talade enbart med lungorna.
Diskreta sus.
Som träd som skriker i vinden
fast utan ljud
Och utan känsla
Dåligt skådespel.
ett harklande nötte barken våra sinnen skaver
djupt in
bakterier frodas
Vi är inte längre vi.
Parasiter.
Dömda.
Fortet slets i blåsten.
Säkra alla dörrar.
Eller gör inte det.
Det blir nog kanske eventuellt bättre såhär....
ja. Jag tror det med sade den vise gamle
Gentlemannen som bockat för sista gången då han lutar mot ljuset.
och vi öppnar ögonen.
Myntet ligger på golvet framför våra fötter och innan mannen går sin väg frågar han; "Var det ni som tappade detta?"
Det uppenbarade sig. Det kunde vara den slutgiltiga frågan. Hur det skulle sluta.
Så vi ljög.
Han stannade för en sekund upp i dörröppningen och lyfte sin åldrade hand
01:00
Viftade med fingret och log.