Det var en ren chansning och jag förstod inte ens varför jag började treva ut genom min portdörr efter att ensam tömt det resterande av innehållet i flaskan med rött. Jag har gjort det innan och kanske har jag druckit mer andra kvällar. Fast idag var det ut jag skulle, det visste jag och så som jag stapplade fram är det ett under att jag inte bara gick ovaksamt ut i en bilkorsning och sen det resulterade i svart icke existens. Jag ska väl vara glad att mitt undermetvetna fortfarande kan säkerhetslagar i trafiken.

Jag hade kommit en bit ifrån mitt hem, musik dånade ut från dom olika pubarna som handlöst kastar runt sina medelålderskvinnor över och runt i främmande mäns knän. Jag går förbi ett par som håller om varandra tätt och när jag lyfter blicken mot dom så tittar dom fort iväg och fortsätter prata om sitt.

Jag går längre ner mot centrum, ljudet från barena börjar dö ut och nu kommer det mest trafikljud. ljudet av rullande bildäck över blöta vägar ökar snabbt och sedan försvinner lika fort igen när jag ser att bilarna i tala passerar på vänster sida om mig. Det är det enda jag hör nu.

På smågatorna som jag går förbi står mindre klungor av människor som samtalar i mörkret. Jag glider ljudlöst förbi eller det kan verka som ljudlöst för trafiken överöstade nog dom ljud jag gjorde ifrån mig samt dom ljuden främlingarna gjorde ifrån sig. Jag är förvånad att ingen har sagt något eller ens kommit fram till mig. kanske har jag har blivit osynlig?

Fast osynlig hade jag inte blivit. tyvärr inte. När jag skulle öppna ciggpaketet jag hade i min ficka så råkade jag slita av det mesta av den skyddande plasten och av ren frustration hade jag råkat riva av mer än menat, så jag hade kastat plasten på marken och först då gör jag med medveten av min omgivning när jag blir stoppad av en kille. han knackar mig på axeln och visar i sin hand vad jag hade tappat. eftersom det var en obetydlig sak jag hade "tappat" tog jag snällt emot det igen och nickade kort och började gå igen, han såg uppenbarligen inte att jag bar på en hel del över mina axlar. när jag passerade en soptunna kastade jag höljet där men missade ändå.

Kanske ändå hade jag lyckats bli osynlig och det gjorde bara gott för mig, för att bli fördröjd mot mitt mål ville jag inte bli. kvällen hade inte blivit som jag hade hoppats och vad som hade hänt innan ikväll var något jag inte ville bli påmind om just nu. Jag hade nog gått i trettio minuter när jag såg porten jag skulle in i några hundra meter framför mig och först då började jag öka takten. När jag kom fram tryckte jag snabbt in portkoden och dörren öppnades. jag stannade upp en sekund för att återfå min andning. jag hade börjat hinna vela om jag skulle fortsätta upp dom tre våningarna upp till dörren där min fristad befann sig.

jag vände mig om kände på låset ut mot den regniga gatan, stod där någon minut till ljuset i trappen slocknade igen men ut var inte det jag ville för vart skulle jag annars ta vägen. jag trummade mina fingrar mot det kalla stålet och sedan vände mig om och sprang upp för dom sex trappor som tar upp mig till tredje våningen. Innan jag hade börjat tänka tryckte jag tre gånger på dörrklockan. stod snällt och väntade på ett svar inifrån. springa kunde jag inte nu för hon skulle förstå vem det var som ringde såhär sent på hennes dörr och då fick jag ta diskussionen imorgon istället. efter några ögonblick så öppnades dörren på glänt och där stod hon och tittade försiktigt ut. Hon stod där och höll om sin morgonrock som om hon hastigt hade dragit på sig den utan att hinna knyta den. Hon hade skyndat sig till dörren. hon såg menande på mig.

- Hej mamma... jag..
- Vad har hänt nu.
- Jag vill inte ha det såhär mer mamma.
- Kom in så bäddar jag för dig på soffan så sätter du på en kanna te.

Mamma gick in, jag följde tätt efter och jag låste dörren efter mig.