Jag stirrar dystert ut genom mitt fönster.
Nedstämdheten sköljer över mig som iskallt vatten.

Jag känner mig kall och tom.
Jag vill tränga ut mina känslor,
Jag vet att de finns där.
Men de är djupt gömda inom min likbleka kropp.

Det är rädsla som håller de gömda.
Rädsla för vad som ska ske.
Rädsla för vilken typ av känsla som vill tränga sig ut.
Är det ilska eller sorg?
Är det glädje?
Tveksamt.

Efter alla dessa år av sorg och svek.
Är det då möjligt att kunna känna glädje,
Eller kommer jag för evigt att vara instängd utav djup sorg?

Jag är fortfarande ett barn.
Ett barn som vill krypa ihop i en moders famn,
Och känna dess varma trygghet.

En snövit duva passerar mina tårfyllda ögon,
Den är vacker och graciös.
Jag trycker min hand mot rutan,
Jag vill kunna nå den.
Jag vill kunna nå lyckan.
Men det stenhårda glaset hindrar mig.

Jag blundar och viskar tyst:
"Min kära duva,
Hälsa världen att jag inte längre kan stanna.
Jag har gjort vad jag kan.
Nu finns det ingenting kvar för mig här längre."

Lyckan med de vita, vackra vingarna flyger iväg genom en stråle av starkt, vitt ljus.
Men ljuset kan inte nå min själ.
Jag försöker att nå det,
Men det blir bara mindre och mindre.

Tillslut försvinner det,
Och återigen tar mörkret över min kropp och mitt sinne..

Mitt hjärta stannar.

Nu är det slut.